Hundraettåringen lever med gubbarna i lådan

– När jag var liten i början av 1920-talet hälsade jag på en farbror som byggde en låda i sin snickarbod. Jag frågade vad det var, och han sa att det skulle bli en låda som gubbar pratar i, en radio. Det var första gången jag hörde ordet, säger Lars Ingman i Raseborg.

Lars Ingman har varit radiolyssnare sedan han var liten. Det var på 1920-talet.
Dan Kronqvist
24.12.2019 07:00 UPPDATERAD 24.12.2019 18:34
Lars Ingman är redan en bit inne på sitt andra sekel och ett år äldre än Finlands första radiolag som skrevs 1919, bara drygt tio år efter att radioröret uppfunnits. Han har följt radions utveckling från start, och han har dessutom hela livet jobbat i branschen med service och försäljning.
Det första radiojobbet han fick var att linda koppartråd runt spolar till den första radion han såg. Det blev något tusental varv och det tog sin tid. Nyare apparater fick en effektivare spolkärna som inte kräver så långa lindningar.
Man kan fortfarande lyssna på utländska radiostationer med en bättre transistorradio. Den här får in Australien utan problem.
– Min första egna radio byggde jag ganska tidigt. Jag var bara tio år gammal när jag fick ett enkelt triodrör av märket Philips i julklapp. Schemat till radion som jag sedan byggde hittade jag på Clas Ohlson, på den tiden en liten postorderfirma i Sverige. Visst fanns det färdigkopplade apparater också, men de var för dyra för de flesta, säger han.

Inte många program

I Rundradions barndom fanns det en enda kanal. Sändningstablån var dessutom ganska gles och det som sändes var väldigt långt från dagens lättsamma flöde.
– Det var mest ren upplysning, alltså nyheter och föredrag, och ibland sändes konserter eller musik på skivor, minns Lars Ingman. Det var inte så självklart att det fanns en radio i alla hem. Apparaten var en stor investering som dessutom från och med år 1927 krävde en årlig licens. Ganska länge kunde han enkelt gå runt i Ekenäs och räkna radioantennerna för att få sig en bild av hur vanligt det var med radioapparater, och i början var de bara något tiotal.
– På den tiden köpte man sin radio och hade den i många år. Ingen behövde byta, för apparaterna var lätta att reparera om någonting gick sönder, säger han.

Sibelius förstärkare

Radiointresset blev tidigt ett yrke för Lars Ingman, och efter en tid på Ekenäs Elektriska kom han till Nordiska Elektriska i Helsingfors. Företaget hade också ett eget skivbolag, PSO, och orkestern Dallapé hade sitt högkvarter i samma byggnad.
– Det var en viktig tid, chefen T.K. Laakso var väldigt inspirerande och dessutom den tidens högsta finländska auktoritet på akustik och ljud, säger Lars Ingman.
Men också respekterade chefer kan man driva med.
– Vi höll på med att bygga en radiogrammofon åt Jean Sibelius. Möbeln var fin och själva radiodelen högklassig, men originalförstärkaren hade inte tillräcklig kapacitet för en nationalkompositör, så den byggde vi själva. När Laakso en gång tittade in till verkstaden medan vi testade ljudet sade han att en del av komponenterna borde bytas ut till mera högklassiga. Det struntade vi i att göra, men nästa gång vi provspelade anläggningen sade han: ”Just så, det blev ju mycket bättre!”.
På äldre dagar fick Lars Ingman ett exemplar av T.K. Laaksos bok Radiokirja i present. Det var 1920-talets handbok för radiobyggare. Nu på äldre dagar, efter hundraettårsdagen, har Ingman börjat bygga en radio enligt ett schema i boken. Han gör det mest på skoj för att se hur det fungerar med de moderna delar som man får tag på i dag.

Eget företag

Efter kriget – där han också hade stor nytta av sitt yrke – flyttade han till Lojo El där han jobbade fram till 1951 när han öppnade eget i Ekenäs.
– Mitt företag Ekenäs Radiotjänst hade inte direkt monopolställning, som mest fanns det sex radiohandlare i en stad med 3 000 invånare. Det var ett under att det gick över huvud taget, men vi jobbade förstås alla flitigt, säger han.
På sin sjuttioårsdag klättrade han på kvällen upp på ett tak och installerade antennen åt en kund som köpt television och hade väldigt bråttom att få bild i rutan. Tårtan fick vänta. En annan gång fick han in en trasig television dagen före julafton.
– Det var inte ens jag som sålt teven till kunden, men vi var bekanta sedan vi bott grannar ett tag. Jag fick i gång apparaten sent på kvällen, och kunden blev sur för att jag levererade den först klockan 12 på julafton, minns han.
Man kan fortfarande lyssna på utländska radiostationer med en bättre transistorradio. Den här får in Australien utan problem, säger Lars Ingman.
Under radions storhetstid fanns det en lång rad inhemska radiotillverkare som alla har försvunnit. Fenno-Radio och Helvar i Helsingfors, Iskumetalli-Finlux i Lojo, Helkama i Hangö, Hellberg på Drumsö och Salora i Salo hade alla bra produkter, men av de inhemska anser Lars Ingman att Asa i Åbo stod för den allra bästa kvaliteten.
– De tillverkade allt själva, från komponenter till små små skruvar. Det var naturligtvis inte ekonomiskt hållbart, men apparaterna blev väldigt bra, minns han.

Egen rundradio

Strängt taget har Lars Ingman byggt upp en egen rundradio, men bara internt på det radiomuseum han drev i många år i Ekenäs, och som fortfarande står kvar i väntan på nya krafter. Han har kopplat upp de gamla apparaterna till ett lokalt radionät så han kan spela tidsenlig musik i dem. De allra flesta apparaterna i samlingen är tillverkade långt innan FM-tekniken kom, så utan den egna långvågsfrekvensen inne i byggnaden skulle de bara få in brus.
De äldsta radioapparaterna såg ut som apparater, när högtalarna kom behövde de kapslas in i en låda.
– Museet skulle jag gärna hålla öppet, men det är svårt när man inte rör sig så bra. Gärna skulle någon officiell instans få ta över en färdig och katalogiserad samling, men intresset från lokalt museihåll har inte varit speciellt stort, säger han.
Redan tidigt införde han ljudteknik på Raseborgs sommarteater och skötte om den i 15 säsonger från och med Kungen och Kristina 1967. Ungdomsringen hade använt tratthögtalare som inte riktigt fungerade, så han byggde egna högtalarskåp och en förstärkare, köpte några mikrofoner och började jobba.
– Det roligaste var att experimentera med mikrofoner både utanför och under scenen för att få specialeffekter, minns han.
Varje gammal radio i museet har sin historia.
Numera rör han sig inte så mycket utomhus, men verkstaden väntar alltid i källaren och ett par radioapparater står i vardagsrummet.
– Med transistorradion fick jag nyligen in en kanal i Australien. Det fungerade utmärkt med vanlig teleskopantenn.
Den andra radion är en Grundig med två separata högtalare.
– Den var en av de bättre som tillverkades strax före stereotekniken. Den har dubbla fristående monohögtalare. Hör man lite sämre är det ju viktigare med bra ljud än med stereo, säger han.

ANDRA LÄSER