Insändare: Vad tänker regeringsförhandlarna på?

Av alla stödformer för funktionsnedsatta personer är systemet med personlig assistans i hemmet det överlägset billigaste. Under regeringsförhandlingarna konstaterade Sannfinländarna att en utlänning, exempelvis en personlig assistent, måste förtjäna minst 3 000 euro i månaden för att inte belasta vår socialvård. Självfallet måste ju samma sak gälla våra inhemska personliga assistenter. 

Ett välfärdsområde som ju är en myndighet som erhåller statsstöd kan ju då inte gärna ersätta en heltidsanställd personlig assistent som arbetar 160 timmar i månaden med 2 000 euro i lön utan att med vett och vilja göra sig skyldigt till att tvinga in den underbetalda assistenten i fattigdom och nöd. Åtminstone inte utan en option på ett valfritt socialt bidrag på 1 000 euro. 

I dagens ekonomiskt kärva tider är det otänkbart att tänka sig att en seriös regeringsförhandlare avsiktligt skulle försöka sätta in alla funktionsnedsatta utan assistenter på anstalt. Visserligen löste Finland alla sina sociala problem efter kriget med hjälp av ett omfattande statsfinansierat institutionssystem som med alla krav på infrastruktur, nyanställning av personal och service och tjänster spred välfärd omkring sig. 

Redan i slutet av förra seklet konstaterades institutionssystemet vara både omänskligt och framför allt alltför dyrt. Trots att riksdagsledamöterna på Apollobacken också då försvarade sina institutioner på landsbygden med händer och tänder lyckades tjänstemännen ändå till slut rädda statsfinanserna med sitt lagförslag om statsandelar till kommunerna. Varför är det så svårt att lyssna till förnuftets röst?

Ulf Gustafsson, verksamhetsledare, FMA-Funktionsrätt med ansvar rf