Trump – en normbrytande kraft

Förra veckan vändes blickarna i Washington mot Bob Woodward, den legendariske Washington Post-reportern som tillsammans med Carl Bernstein var avgörande i avslöjandet av Watergateskandalen som fällde Richard Nixon på 1970-talet. Woodwards nyaste verk är en granskande blick bakom kulisserna i Donald Trumps administration.

Boken har redan väckt debatt i Förenta staterna med mer eller mindre chockerande avslöjanden om inkompetens, missnöje och misslyckanden i Vita huset. Samtidigt är Woodwards bok endast en i raden av böcker som demaskerat presidenten och hans stab – i början av året var det Michael Wolffs Fire and Fury som väckte debatt och för endast några veckor sedan skakades Washington av den förra rådgivaren Omarosa Manigault Newmans beskrivning av miljön i Vita huset i hennes bok Unhinged.

Även i Finland har intresset för Trump varit stort. Journalisterna Laura och Saska Saarikoskis bok om kandidaten Trump gavs ut i ny och uppdaterad version en månad efter presidentvalet och flera amerikanska böcker om presidenten ges även ut översatta till finska, däribland Wolffs bok.

Det färskaste inhemska verket som försöker förstå sig på Trump och hans plats i Förenta staternas politik är Markus Tiittulas Trumpin jälkeen (Vastapaino, 2018).

Tiittulas verk är en förtjänstfull genomgång av Donald Trump som en normbrytande kraft i amerikansk politik, i synnerhet i rollen som ”fria världens ledare”. Författaren är bosatt i Washington, där han tidigare verkade som Iltalehtis korrespondent, och är väl insatt i den politiska debatten, vilket är tydligt i boken som trots sin måttliga längd på cirka 250 sidor lyckas behandla de flesta av de omtvistade frågorna i dagspolitiken.

Dagens nyhetscykel, driven av den outsinlig flod av skandaler som Trump-administrationen står för, gör att även de som aktivt följer med det politiska läget i Förenta staterna lätt glömmer bort hur skamfilad den nya presidentens period varit.

Donald Trump har stött bort allierade, vulgariserat det politiska klimatet, anammat rasistisk retorik, ägnat sig åt mer eller mindre öppen korruption, aktivt underminerat förtroendet i demokratiska institutioner och välkomnat, kanske rentav aktivt sökt, en fientlig makts inblandning i den demokratiska processen.

När Tiittula dokumenterar både stora och små kontroverser svart på vitt är det skriande uppenbart hur illa lämpad Trump är för posten.

Trots att Trump är högljudd, uppmärksamhetssökande och landets president är fokuset på honom ändå felplacerat om man strävar efter att förstå hans framgång, amerikansk politik eller vad som kan tänkas komma efter honom.

Faktum är att det i första hand handlar om institutionella förändringar med långa rötter som lade grunden för president Trump – i synnerhet den ideologiska sorteringen av partierna, polariseringen och framväxten av ett högermedielandskap. Tiittula berör samtliga ämnen men hans fokus på Trump som normbrytande bortser från den långa historiska utvecklingen av dessa och framställer alltför ofta Trump som en katalysator snarare än ett symtom.

Samtidigt skildras Trump som en politisk ledare som har lyckats ta över det Republikanska partiet och format det efter behag. Denna bild står stick i stäv med Woodwards avslöjanden, som även stöds av andra reportrar med källor i Vita huset, om en president som inte förstår sig på politik och behandlas som ett barn av sina rådgivare.

Likaså stämmer bilden dåligt överens med den politik som förs i Washington. Trots att presidentens parti kontrollerar båda kamrarna i kongressen har framgångarna uteblivit eftersom republikanerna inte klarat av att ena sig runt en agenda, delvis som följd av att partiets de facto ledare i Vita huset inte ens klarat av att presentera någon genomtänkt agenda.