Sofia Parland: Desertörer?

Tbilisi, 2022. Där finns blågula flaggor. Där finns alla EU:s stjärnor, uppklistrade på flygplatsens banderoller, eller hastigt sprejade på väggarna. Där finns ryska taxifirmor och tanter invirade i plastpåsar som säljer blommor på Frihetstorget. Georgiens flagga är målad på en plastmugg, tryckt på en sladdrig broschyr, inbroderad på ett billigt förkläde. Ukrainas flagga hänger över husfasader.

Där går bussar norrut varje dag. Från parkeringsplatsen ovanför tågstationen. Roma släpar upp sin ryggsäck för alla trappor. Han vinkar försiktigt hejdå till mig och sätter sig i bussen. Bussen är egentligen en skåpbil, hemmagjord. Stoppningen i bilsätena sticker ut. Bakom vindrutan är ett rutigt papper fastklistrat, där står VLADIKAVKAZ ristat med någons skakiga grepp runt en uttorkad kulspetspenna. Bokstäverna är latinska.

Chauffören är som en rynkig sparv. Luktar bensin. Han väser åt duvorna som samlat sig kring bilen, sedan stänger han dörrarna, startar motorn, och puttrar i väg i ett moln av duvor, någon annanstans, där de snötäckta bergstopparna skär en ljusgrå novemberhimmel.