Desinformerande svammel?

Att försäkringsbolagen ger bonus för skadefria år har inte heller något med ärlighet att skaffa – det är bara försäkringsmatematik.

Professor Marko Terviös och HBL:s försök att förklara nobelpristagaren Bengt Holmströms kontraktsteorier med hjälp av ett exempel från försäkringsbranschen utmynnade dessvärre i ett desinformerande svammel. Jag kan inte tro att Holmström resonerat på samma sätt.
Självrisken i försäkringsavtalen har nämligen inget som helst samband med försäkringstagarens ärlighet. För att försäkringsbolaget skall betala ut i ett skadefall krävs för det första att skadan är dokumenterad på något sätt. Efter stöld eller inbrott förutsätts anmälning till polisen. När en tredje part har orsakat skadan, till exempel vid en båt- eller bilkollision, är det den parten eller dess försäkringsbolag som hamnar att ersätta, genom ansvarsförsäkringen eller den obligatoriska trafikförsäkringen.
Om skadan på bilen är självförvållad kommer självrisken in i bilden. Det är här fråga om försäkringsmatematik och inte om ärlighet eller oärlighet. För att försäkringstagaren inte i obetydliga skadefall skall belasta försäkringsbolaget med reparations- och handläggningskostnader och för att hålla premierna på en rimlig nivå har man infört självriskandelen.
Försäkringstagaren kan i många bolag välja hur stor självrisk han vill ta, vilket påverkar premiens storlek. Jag kan till exempel för min segelbåt välja mellan en självrisk på 150 eller 450 euro varvid försäkringspremien är 74 respektive 90 euro. Valet är mitt och har inget med min ärlighet att skaffa.
När man hyr en bil eller båt kan man teckna en försäkring som helt eliminerar självrisken. Men det kostar mera. Och om någon vill bedra sitt försäkringsbolag genom att bränna upp sitt hus för att få ut försäkringspengarna och bygga ett nytt och finare i stället torde inte en eventuell självriskandel spela någon roll.
Att försäkringsbolagen ger bonus för skadefria år har inte heller något med ärlighet att skaffa – det är bara försäkringsmatematik och man vill belöna skötsamma försäkringstagare. En sorts kontrakt, som existerat länge och inte är något nytt påfund.

Jan-Erik Ingvall

mångårig försäkringsbolagskund, Helsingfors

Svar Såvitt jag som lekman förstår har kontraktsteorin, som framgår av exemplet med bilförsäkringar, en hel del med ärlighet att göra. Det handlar inte om någon enskild försäkringstagares ärlighet utan om att alla försäkringstagare inte är ärliga i alla situationer. Detta måste försäkringsbolagen beakta i sina kontraktsvillkor.
Lyckligtvis för en journalist finns det experter att förlita sig på. Nobelpriskommittén skriver i en bakgrundsinformation till prismotiveringen bland annat: "Innehavaren av en bilförsäkring får sällan full ersättning vid en olycka. Varför har försäkringskontrakten en klausul om självrisk? Om olyckor inträffade helt slumpmässigt skulle det naturligtvis vara bättre att ha försäkringar som eliminerade hela risken för den enskilde och gav full kompensation vid en olycka. Men full försäkring lockar till det som, med en engelsk term, kallas moral hazard: om vi är fullständigt försäkrade kan vi bli mer oförsiktiga. Spänningen mellan försäkring och incitament beror på ett samspel mellan två omständigheter. Den första är intressekonflikter: alla människor är inte helgon. Om vi vore lika försiktiga, oavsett om vi bar de fulla konsekvenserna av vårt handlande eller inte – ja, då skulle full försäkring, utan självrisk, vara bäst. Den andra är mätproblem: alla våra handlingar kan inte observeras. Om försäkringsbolaget kunde se varje gång vi beter oss oförsiktigt, skulle en försäkring kunna täcka hela kostnaden då olyckan enbart beror på slumpen, snarare än på slarv och oförsiktighet."
I min artikel fungerar den betydligt kortare passusen om bilförsäkringar som ett konkret exempel för att läsaren ska få en inblick i vad Bengt Holmströms kontraktsteori går ut på. Jag stöder mig dels på Nobelpriskommitténs resonemang, dels på Holmströmadepten, professor Marko Terviös tolkning av detsamma. Om Jan-Erik Ingvall uppfattar det som vilseledande svammel kan jag bara beklaga.

Peter Buchert

journalist, HBL

ANDRA LÄSER