Friidrottstalangen Johan Grönroos bytte fotbollskarriären till höjdhopp – ”jag var ganska ensam som pojke på träningarna”

Höjdhoppstalangen Johan Grönroos har märkt att det är få pojkjuniorer i friidrotten. Ett fenomen som uppmärksammats också på förbundsnivå.

– Pojkar är väl mer intresserade av lagsport, säger han.

Johan Grönroos hoppas kunna etablera sig som en elithöjdhoppare. 
Marcus Lindqvistmarcus.lindqvist@hbl.fi
28.09.2022 18:56 UPPDATERAD 28.09.2022 19:00
Johan Grönroos från Kyrkslätt kunde ha blivit en framgångsrik fotbollsspelare. I stället gjorde han som fjortonåring ett djärvt val, då han bytte idrottsgren till höjdhopp. 
Det har varit ett lyckat val, än så länge. I augusti tog friidrottslöftet hem FM-silver i 19-åringarnas kategori i Vasa. Förra året vann han FM-guld i 17-åringarnas kategori. 
– Säsongen var helt ok. Det gick kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig. Jag önskade att komma närmare 210 cm, säger Grönroos, som under sommaren förbättrade sitt PB till 202 cm.
– Jag jobbade kanske lite för mycket under sommaren. Det påverkade träningen.
Grönroos har gått en hel del framåt sedan han flyttade till Vörå för ett par år sedan. Han har trivts bra i Österbotten: Under sommaren delade han lägenhet med en kompis i Vasa.
– Träningsförhållandena i Sjundeå var inte så bra. Det fanns bara en löpraka i handbollshallen för friidrottsträning under vintern. Jag tvingades åka en gång i veckan till Helsingfors för att träna, säger Grönroos. 
Omgivningen är annorlunda i Vörå. Grönroos har mera träningssällskap på ungefär samma nivå.
I Sjundeå var Grönroos i praktiken den enda pojkjunioren. Det var fler flickor i Sjundeå IF.
– Jag var faktiskt ganska ensam som pojke. Det var mest flickor. Det är väl ganska vanligt i friidrott, säger Grönroos. 
Vad tror du att det beror på?
– Det är faktiskt en bra fråga. Pojkar är kanske mer intresserade av lagsport, fotboll och i Sjundeå också handboll, säger Grönroos. 
Johan Grönroos bytte fotbollen till friidrott i fjortonårsåldern.
Grönroos, 18, började spela fotboll redan som liten och höll på i ungefär tio år. Han blev också erbjuden att spela som målvakt i HJK i 12–13-års åldern, men hann bara spela en träningsmatch innan han blev skadad. 
– En gympalärare tog mig med på höjdhoppstävling. Det gick ganska bra. Vi prövade sedan friidrott med en kompis, men han lade av, säger Grönroos, som i det skedet var lite trött på fotbollen.
– Det var inget fel på laget runt mig, men det kändes jobbigt att spela fotboll. Lagidrott var inte min grej just då. Det var roligt att gå på friidrottsträning, så det var ganska lätt att byta. 

Johan Grönroos

Ålder: 18.
Hemort: Kyrkslätt, numera bosatt i Vörå/Vasa.
Gren: höjdhopp.
Tränare: Richard Östman.
Förening: Sjundeå IF.
Meriter: FM-guld för 17-åringar 2021, FM-silver för 19-åringar 2022, FM-silver för 17-åringar inomhus 2021, FM-silver för 19-åringar inomhus 2022.
PB: 202 cm utomhus, 203 cm inomhus.
Grönroos tre år äldre bror Anton Grönroos spelade också fotboll då han inledde sina studier vid Vörå gymnasium  – innan han bytte till friidrott och höjdhopp. Anton Grönroos var i somras femma i FM i 22-åringarnas kategori – och vann FM-silver i samma åldersklass inomhus senaste vinter.
– Jag är nöjd att jag valde friidrott. Jag gillar fortfarande fotboll, spelar ibland några matcher, men jag skulle inte någonsin byta tillbaka till fotboll, säger Johan Grönroos.
Brödernas historia är inte helt unik. Petra Stenman, sportchef vid Finlands Svenska Idrottsförbund SFI skulle gärna se att fler tonårspojkar skulle hitta friidrotten i stället för att lägga av om de till exempel inte längre ryms i sitt lag.
– Exempelvis fotbollsspelare har en väldigt bra grund för att springa 400 m. De har tränat bra i flera år. Det är väldigt synd om de inte fortsättter idrotta. Det är viktigt att försöka plocka upp dem, säger Stenman.
Stenman har fäst uppmärksamhet vid att det är färre pojkjuniorer än flickjuniorer i friidrott. Det är ett bekant fenomen inom friidrottskretsarna. 
– Inom SFI har vi förhållandevis bra med pojkjuniorer, men det varierar från ort till ort. Lagsport verkar absolut vara mer attraktivt för pojkar. Jag vet inte varför friidrott är mer lockande för flickor, säger Stenman. 
– Den största orsaken är väl att pojkarna vill idrotta tillsammans, vilket lagsport erbjuder i större utsträckning. Vi får se oss i spegeln och fundera hur vi gör friidrotten mer attraktiv. Friidrott är också en ganska hård idrottsgren i dagens samhälle. Resultaten är så lätta att jämföra. Det kanske inte stör flickorna lika mycket. 
Finlands idrottsförbund (SUL) inledde för några år sedan ett projekt för att öka antalet pojkjuniorer. Det var som en fortsättning på det tidigare flickprojektet, som syftade till att hjälpa lovande flickjuniorer att ta steget till seniornivå. Pojkprojektet var en reaktion på det minskande antalet pojkjuniorer i friidrott.
– Vi måste också vara noga med att inte vara för inriktade på kön. Det är inte entydigt vilka typer av verksamhet som fungerar för flickor och vilka för pojkar. Flickor och pojkar kan också vara olika, säger Jens Wallin, som ledde pojkprojektet i tre år.
– I friidrotten är det en sak att det ofta är kvinnliga tränare under lågstadieåldern. Mammor, unga flickor och studerande. Vi tror att det skulle vara bra att också ha manliga tränare och förebilder för pojkarna. Det är något bollsporterna erbjuder, säger Wallin.
– Det är populärt med blandade grupper i skolgymnastiken. Det kan ändå hända att verksamheten kan vara mer attraktiv på gränsen till tonåren om man särskiljer pojkar och flickor. Friidrottsföreningar som skapat pojkgrupper har lyckats skapa en bra anda.
Stenman har också noterat att det ofta är kvinnor som är tränare för de yngre juniorerna. Det svänger helt om i något skede, så de äldre juniorerna har mer manliga tränare. 
 – Det återspeglar väl samhället i övrigt. Det har varit kvinnans lott att sköta om yngre barn, men det kräver igen mycket av omgivningen och familjen att träna äldre idrottare, vilket gör att det inte är så många kvinnor som väljer det, säger Stenman. 
Johan Grönroos nämner kanadensaren Derek Drouin, svensken Stefan Holm och sin egen tränare Richard  Östman som sina förebilder. Finland har inte haft många riktigt framgångsrika höjdhoppare.
– Det brukar vara så att kvinnorna syns mera i friidrott. Man kunde kanske lyfta fram manliga friidrottare och skapa förebilder. Men det är klart att kvinnorna ska synas om de gjort bra ifrån sig, funderar Grönroos. 
Johan Grönroos hoppas komma närmare 210 cm nästa säsong, då det inte lyckades den här sommaren.
Precis som många andra drömmer han om att en gång tävla i OS eller VM. Men bara att få representera Finland i olika internationella sammanhang skulle vara stort. Han  deltog i ungdomslandskampen i Stockholm förra året, samt i de nordiska och baltiska juniormästerskapen i somras i Malmö.
– Det är bland de roligaste upplevelserna jag haft. Det var lite lagkänsla. Det är alltid kul att dra på sig finska landslagsdräkten. Det känns som att man måste höja sig ännu lite mera och visa vad man kan.

ANDRA LÄSER