Fonder jagar grönt guld i Lappland

Skogen i norr är allt mer eftertraktad bland fonder och institutionella placerare. Det väcker oro för att den finska marken säljs ut till ansiktslösa placerare. Fonderna pekar däremot på att en stor del av placerarna är vanliga finska småsparare.

Skogsbolaget UPM är den näst största privata skogsägaren i Finland. Här flottas virke i Norra Savolax.
Ursprungligen skulle den samfällda skogen Rumo vid gränsen mellan Norra Karelen och Kajanaland vara en biinkomstkälla för karelska flyktingar som kom till orten efter andra världskriget.
Men i lite över ett år har skogen i stället ägts av den svenska investeringsfonden Silvestica Green Forest, efter en affär som blev den största i Finland 2019.
Skogsägaren Juho Kanervo förstår oron för det institutionella kapitalets intåg i de finska skogarna, men ser också fördelar med ägare som har ett intresse av att sköta den.
I bakgrunden fanns en typisk orsak: med tiden hade generationsskiftena ökat distansen mellan ägarna och skogen. Småbruken som flyktingarna byggde upp räckte inte till för att försörja dem längre än en generation. Då ägarna började flytta från orten försvårades skötseln, samtidigt som de känslomässiga banden försvagades.
– Redan i början av 90-talet började ägarna fundera över en försäljning, berättar tidigare delägaren Juha Kanervo, som juridiskt sett fortfarande är ordförande för delägarlaget.
När skogen såldes fanns 41 ägare, av vilka bara en var bonde på orten. En stor del var ättlingar till de ursprungliga inflyttande jordbrukarna, även om investerare utifrån också hoppat på genom åren.
– I början av 00-talet gjorde man ett konkret försök och begärde in anbud, men priserna var så låga att det inte räckte till. Nu är priserna på skog mycket högre, och den svenska investeraren erbjöd ett pris som vi alla kunde vara nöjda med, berättar Kanervo, som är uppvuxen i trakten och jobbar inom skogsindustrin.

Fonderna aktiva

Försäljningen av Rumoskogen är typisk för det som skett inom skogsägandet de senaste åren. Ser man på försäljningsstatistiken är det de institutionella placerarna som är de mest aktiva köparna.
Också i fjol var handeln livlig, särskilt i norr. I Lappland ökade antalet affärer med 33 procent, samtidigt som priset på skogsmark i landskapet steg med 16 procent.
Enligt den senaste statistiken var institutionella placerare köpare till nästan en tredjedel av alla skogsskiften över tio hektar som såldes i fjol. Trenden har varit tilltagande i flera år. Ofta köper de skogsskiften av andra fonder, men i allt högre grad också av privatpersoner.
Största delen av skogen ägs fortfarande av privatpersoner, men de privata skogsägarna blir allt äldre. Medelåldern är kring 60 enligt Skogscentralens uppgifter, och en tredjedel av skogsägarna är över 70 år gamla.
Intresset för skogen har också fått genomsnittspriserna i hela landet att stiga. Det berättar Hannu Liljeroos, kanske den främsta experten på skogsmarknaden i Finland.
– Ser man över ett längre perspektiv har priserna på skogen stigit med 3-4 procent per år.
Han har för egen räkning fört bok över skogsaffärerna i sju år, och arbetade innan dess på Skogsstyrelsen.
Det finns stora regionala skillnader att hålla i minnet. Det är i synnerhet Lappland och Kajanaland som investerarna intresserar sig för. I södra Finland är skiftena dyrare, vilket delvis förklaras av att skogen är mer bördig i söder.
Det är också i landskapen Lappland, Kajanaland, Norra Österbotten och Norra Karelen som största delen av skogsaffärerna görs. I Nyland är fonderna mindre aktiva.

Många gnisslar tänder

Alla är inte glada över utvecklingen. Det finns farhågor om att utländska intressen i allt högre grad tar över på skogsmarknaden.
Rumoskogens delägarlag diskuterade igenom saken grundligt innan de bestämde sig för att sälja. Till slut smällde ändå pengarna högst.
– Det är klart man förstår oron över att institutionella placerare köper upp allt mer skog. Men den ekonomiska biten var ändå så pass viktig för ägarna. Vi hade en diskussion med fondens vd innan affären gjordes och kom fram till att det var bäst att sälja, säger Kanervo.

Vad hade alternativet varit?

– Att behålla skogen. Det är ett värdefullt och välskött stycke skog.

Stora skogsägare i Finland

Finska staten: 3,485 miljoner hektar
Skogsindustriföretaget Tornator: 630 000 hektar
Skogskoncernen UPM: 600 000 hektar
Finska investmentbolaget United Bankers skogsfonder: 115 000 hektar
Bankkoncernen OP:s skogsfonder: 95 000 hektar
Svenska fondbolaget Silvestica Green Forest Finland: 44 000 hektar
S-bankens skogsfond FIM Metsä: 40 000 hektar
Franska försäkringsbolaget Axa: 40 000 hektar
Den största privata skogsägaren är en kvinna bosatt utomlands som äger drygt 9 000 hektar. Tvåa på listan är en man bosatt i mellersta Finland som äger drygt 6 500 hektar och trea är en man i Satakunta som äger ungefär 4 900 hektar.
Källor: Fondernas webbsidor, Skogscentralen, Forststyrelsen

Intresseorganisationen oroad

Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter, MTK, hör till dem som uttalat sig skarpast om risken för att fonderna tvingar ut privatpersoner från marknaden.
Mikko Tiirola är ordförande för MTK:s skogsdelegation och följer debatten noga. Han kallar de senaste årens utveckling för en överföring av skog från finska privatpersoner till ansiktslösa placerare.
– Vi efterlyser en diskussion om vad följderna blir. Det är ju på sätt och vis vårt hemland vi säljer.
MTK lobbar för en ändring av hur inkomsterna från skogsbruk beskattas, en fråga som organisationen ser som problematisk. En privatperson betalar 30 eller 34 procent i kapitalskatt på skogsinkomsten, medan fonder betalar en samfundssatt på 20 procent.
När man började beskatta skog som kapital på 90-talet var samfundsskatten lika stor som kapitalskatten, men skillnaden har växt sedan dess. Dessutom menar organisationen att några fonder använder skogsavdrag som är tänkta för fysiska personer och samfälld skog.
MTK har föreslagit en höjning av det så kallade skogsavdraget som lösning. Privata skogsköpare kan dra av 60 procent av köpesumman från skatten på skogsintäkterna, vilket ska motsvara virkets värde. MTK menar att virket snarare är värt kring 90 procent, och att avdragsandelen därför borde höjas.
Dåvarande finansminister Katri Kulmuni (C) flaggade för en sådan förändring för två år sedan, men den finns tills vidare inte inskriven i regeringsprogrammet.

MTK: Nackdel för privatpersoner

Situationen leder i förlängningen till att privatpersoner inte har råd att matcha finansinstitutens bud, menar MTK. Skog säljs vanligtvis genom budgivning, och om konkurrensen var mer rättvis skulle till exempel en bybo kunna köpa upp grannens skifte då det läggs till salu, anser Tiirola.
– Det förändrar det traditionella skogsbruket, där ägandet går i generationer. Visserligen blir det allt mindre vanligt med generationsskiften när det gäller skogsägandet – folk flyttar till städer och säljer sina skiften – men man borde inte snabba på den utvecklingen genom skattelagstiftning.

Olika slags fonder

Det finns stora skillnader mellan de institutionella placerarna på skogsmarknaden. Vissa, såsom United Bankers skogsfonder, OP:s skogsfonder och S-bankens skogsfond är öppna för privatpersoner utan minimigräns för investeringarna.
– En stor del av våra kunder är finska sparare, säger Tapio Tilli som förvaltar OP:s skogsfonder med drygt 10 000 ägare.
Andra fonder, som svenska Silvestica Green Forest, riktar sig mot institutionella placerare. Det finns också andra sorters placeringsinstitut som den franska försäkringsjätten Axa som gett sig in på marknaden.
I fjol var United Bankers den mest aktiva köparen, följda av Silvestica Green Forest, S-banken och OP. Fonderna säljer också till andra institutionella köpare, såsom United Bankers gjorde i fjol då de gjorde sig av med en av sina tre fonder till Axa.
Statistiken kommer från Hannu Liljeroos uppföljning, som bara inkluderar köp på den öppna auktionsmarknaden. Direkta köp mellan två parter syns inte i statistiken.

Låga räntor väcker intresse för skog

Skogsfonderna för privatplacerare dök upp på marknaden för ungefär fem år sedan. Fonderna gör det möjligt för småsparare att ta del av avkastningen som en skogsinvestering ger, utan att själv behöva sköta skogen.
Den huvudsakliga avkastningen består av intäkterna från försäljningen av virket, och är därmed beroende av priset på trävaror. Den som investerar i skogsfonder kan inte räkna med stor avkastning, däremot är den tämligen stabil.
Eftersom fondägarna delar på avkastningen måste fonden köpa mer skog då kapitalet ökar, så att man når avkastningsmålen. Det här är inte lätt, vilket är orsaken till att bland annat OP:s skogsfond har stängt för investerare i perioder.
Vad är det som lockar institutionella placerare att lägga pengarna i skogen? För den här artikeln har HBL intervjuat flera skogsexperter, och de tänker alla i liknande banor.
För det första räknas skogsinvesteringar som en så kallad trygg hamn, en investering som är tämligen oberoende av konjunkturer och börsens nycker. Traditionellt sett växer avkastningen i takt med inflationen, eller lite mer under de senaste tio åren då inflationen varit nära noll.
Dessutom lyfts skogens attraktionskraft av ett fenomen som höjt värdet på de flesta former av kapital sedan finanskrisen: de låga räntorna. Eftersom man inte får någon avkastning på andra klassiskt stabila investeringar som räntebärande värdepapper söker sig kapitalet till andra objekt.

Inget forskningsunderlag

I kritiken mot kapitalinflödet på skogsmarknaden nämns ofta hållbarhetsargumenten. En fonds uppgift är att generera avkastning, vilket förutsätter avverkning.
Det mest lukrativa är sällan det bästa för miljön, argumenterar kritikerna. De senaste åren har frågor som skogens roll som koldioxidfällor fått stort utrymme. Förutom att kalhyggen lösgör koldioxid rubbar de också ekosystemet, vilket på sikt drabbar artrikedomen.
Men det finns tills vidare ingen robust forskning på huruvida ökat fondägarskap är bra eller dåligt ur klimatets perspektiv.
Beroende på vilken fond det handlar om kan kapitalinflödet vara bra, dåligt eller helt irrelevant, säger Esa-Jussi Viitala, expert på Naturresursinstitutet.
– Fonderna är väldigt olika sinsemellan. Vissa framhäver sitt miljötänk och har ett långt perspektiv, men det finns också sådana som omgärdas av frågetecken. Sådana som köper upp stora partier och sedan säljer vidare några år senare.
Ett sådant exempel är Taaleris skogsfond, en av de första i sitt slag. Fondens hela innehav såldes 2017 till försäkringsbolaget Axa.
En annan skuggsida med det institutionella kapitalets intåg är de rapporterade fallen av skatteplanering, säger Viitala. Det är lättare för ett utländskt finansbolag att undvika skattmasen än för en privatperson i Finland.
Ett sådant fall uppdagades 2017 av Finnwatch. De märkte att finska skogsinvesteraren Dasos Capital genom aggressiv skatteplanering i Luxemburg undvek skatt nästan helt och hållet.
Skogsbolaget UPM är den näst största privata skogsägaren i Finland. Här flottas virke i Norra Savolax.

Två sorters certifiering

Sedan skogsfonderna lanserades har de blivit ett populärt och smärtfritt sätt att placera i skog, utan att behöva någon kunskap om hur man sköter den.
Men hur ska man veta om placeringen är hållbar eller inte? Det är väldigt svårt för en privatplacerare att ta reda på med säkerhet, säger Viitala.
Vill man få en fingervisning kan man granska certifieringen. Det finns två huvudsakliga skogscertifikat globalt sett: PEFC och FSC.
Den stora skillnaden är att PEFC har tagits fram av skogsägare och industrin medan FSC drivs av en ideell organisation som backas upp av flera hållbarhetsorganisationer. Majoriteten av den finska skogen är PEFC-certifierad medan bara en mindre del är certifierad av FSC.
– FSC har hårdare ekologiska kriterier, så om man vill försäkra sig om hållbarheten kan man leta efter dubbelcertifierad skog, säger Viitala.
ANDRA LÄSER