Saknad, stad och sång i musikteaterns Ilya

Finlandssvenska Birthe Wingren gör pålitligt ifrån sig i musikteater med rasande rappt textflöde i Stockholm.

Birthe Wingren spelar stabilt i drömspelet Ilya på Stockholms stadsteater – magiskt om stad, sång och saknad.
Jan-Erik Andelin
22.03.2018 06:30

Ilya.

Manus och regi: Lars Rudolfsson. Musik: Frida Hyvönen. Scenografi: Robin Wagner, David Peterson I huvudrollerna: Birthe Wingren, Ksenia Timoshenko, Sven Ahlström, Fredrik Lycke. Musiker: Ida Lindberg, Linnea Ohlsson, Lisa Grotherus.
Spelas på Stockholms stadsteater, Klarascenen till 29.4.
Två skådespelare med finlandssvensk bakgrund gör starka insatser i varsin huvudroll i Lars Rudolfssons språkligt fint flytande samhällskritiska drömspel Ilya, en lättmusikal på Stockholms stadsteater.
Birthe Wingren spelar den socialt utslagna mamman Mary Bobigno som letar efter sin bortadopterade dotter, kallad Barnet eller Liten. I de avslutande partierna spelas flickan starkt som ung vuxen av Ksenia Timoshenko, uppvuxen i Oravais i svenska Österbotten.
Temat i Ilya är enkelt och banalt, men växer till ett mardrömsspel kring den absurt anonyma staden, mest gestaltad kring polisstationer mamman besöker i sitt letande efter dottern.
Efter att i öppningsscenen ha vaknat på golvet hos polisen utan att kunna identifiera sig kallas hon Ilya, efter en skröna om en ukrainsk hund som förgäves letade efter sin försvunna husse.
Det kafkamässiga i pjäsen åstadkoms framför allt av en man med tidning (Sven Ahlström) i ständigt undflyende roller, allt från advokat till lärare och portier. Det är han som kantar den väg som till sist för Mary-Ilya mot det totala vansinnet och sluten vård.
Singer-songwritern Frida Hyvönens musik är skriven för komp av en liten ensemble om cello, blås och piano. Den är suggestiv, men intrikat och inte alldeles lättsjungen. Birthe Wingrens fina musikalröst lyfter magiskt pjäsen med sånginsatserna. Som sångare gör också Fredrik Lycke som barnets aggressiva pappa en god insats.
Sångpartierna känns för få i pjäsen i förhållande till den övriga burleska spelglädjen. Där glänser särskilt Gunilla Röör på farsens brant som socialtjänstekvinnan som aldrig kan glömma barnet hon adopterade bort.
Den största behållningen av pjäsen ger Lars Rudolfssons rasande textflöde av rytmiska ordlekar som far i väg som ett dragspelssolo (pjäsförfattaren är också utanför teatern dragspelare hos Benny Anderssons BAO).
I musiken finns ett par svaga nummer, som försöket till en poplåt om den gasexplosion som förändrar allt. Barnskådisen Ada Höstman (alternerar med Hilda Söderman) hade i sin roll som Barnet som åttaåring inte så lätt att göra någonting av den melodislingan.
Absurda pjäser behöver ofta ett anonymiserat landskap för att fungera. Lars Rudolfsson har, uppenbarligen utan särskilda skäl, valt att placera allt i en amerikansk miljö med ikoniska element ur tv-kulturen som amerikanskt blå polisskjortor och katolska nunnor.
Det blir till sist ett irriterande element, eftersom en fin musikal löper i tre timmar utan att någonting blir sagt om det USA, vars flaggor hänger svartvita genom hela pjäsen.

ANDRA LÄSER