1970-talets mardröm i repris

Det är inte bara Abba som utsätter oss för smörigt brunmurrig trånsjuka via billiga syntar – också ett annat, betydligt mindre nostalgiskt 1970-talsfenomen hotar nu göra comeback: den bävade stagflationen.

Om vi landar i stagflation lär investerares tillit till de politiskt styrda institutionerna skakas om.
14.11.2021 10:30
En perfekt storm tornar upp sig vid horisonten. Det är dags att damma av föreläsningsanteckningarna och slå upp begreppet stagflation – en sammansättning av stagnation och inflation. Denna olycksaliga kombination av anemisk tillväxt och skenande prisnivåer plågade de flesta utvecklade ekonomier från tidigt 1970-tal och en bra bit in på 1980-talet.
Startskottet gick vid kollapsen av Bretton Woods-systemet, då USA i ett desperat försök att finansiera Vietnamkriget slutade garantera dollarvärdet med ett fast inlösenpris i guld. Plötsligt fanns inget ankar som stabiliserade världsekonomin. Därefter har pengar betytt lite vad som helst, levt sitt eget liv. Kris, sa du? Tryck upp mer pengar. Pandemi? Stimulera.
År 1973 inträffade oljekrisen, och det samlade resultatet blev en dittills aldrig skådad ekonomisk farsot: svag tillväxt och hög arbetslöshet som spred sig till allt fler branscher och länder. Vad som hade uppfattats som ekonomiska lagbundenheter upphörde att gälla. I stället kom ett nästan naturlagsvidrigt sjukdomstillstånd som fick namnet stagflation. Det krävdes chockanpassning via höga räntor och därpå följande recession – med USA:s centralbank Fed i spetsen – innan ekonomin, börsen och samhället äntligen började repa sig.

ANDRA LÄSER