Offer för orättvis flyktingpolitik

Frilansjournalisten Ingrid Svanfeldt driver ett internetkafé i Sjundeå för boende på Evitskogs flyktingförläggning. Där möter hon Asadullah från Afghanistan, som söker asyl i Finland och drömmer om att en dag fullfölja sina ingenjörstudier här.

Men det är inte enbart Asadullah som Svanfeldts radiodokumentär Asadullah, Pirkko och jag handlar om. Vi möter också Pirkko Heiske som gör allt hon kan för att hjälpa Asadullah, bland annat ordnar hon ett jobb som aupair åt honom.

Ingrid Svanfeldt är berättaren och hennes egen samvetskamp utgör också ett av temana i dokumentären. Svanfeldt konstaterar att hon inte kan ändra på Finlands flyktingpolitik, men försöker göra sitt bästa för att bistå på individnivå.

Då och då skymtar glimtar av hopp fram, men ofta präglas dokumentären av frustration och uppgivenhet. Framför allt visar Asadullahs berättelse hur abstrakta regler och lagar drabbar människor av kött och blod, hur drömmar och framtidsplaner krossas av myndigheternas beslut.

Asadullah får avslag på sin asylansökan trots att han torterats i sitt hemland och fortfarande lider både psykiskt och fysiskt.

Det som ändå inger hopp är Pirkkos envisa kamp för Asadullah, hennes outtröttliga försök att hitta en väg för honom att stanna. Pirkko står för en anständighet som tycks saknas på politisk nivå i samhället.

Speakarna är ibland stilistiskt osmidiga vilket tär en aning på dramaturgin. Den irakiske flyktingen Farman Cans sång bildar däremot ett vackert ledmotiv i dokumentären.

Behållningen är insynen vi får i det komplicerade byråkratiska system som en asylsökande måste ta sig igenom och de ohyggliga konsekvenser ett avslag kan medföra.