Vem vill vi ska berätta om oss när vi är döda? Det känns tryggt att läsa Merete Mazzarella

Det är pandemivardag med oro och nya vanor, men trots allt trivsel i det lilla i upptakten till Merete Mazzarellas senaste bok Den violetta timmen. Det är ”hemma hos” i ett snöigt Ekenäs, det är högläsning inför natten och snöplogar långt före gryningsljuset.

När viruset sätter gränser och vintermörkret reser murar börjar hon som effektivt motgift att intressera sig för solens uppgång och nedgång: en ljusets dagbok. Under rådande omständigheter blir det mycket radio hemma, och på morgonnyheterna en bit in i december 2020 meddelas att ”årets självständighetsfest på slottet firas utan gäster och därför blir det inga handskakningar.” Hon log, liksom jag när jag läste det. Förmågan att fånga upp tillvarons små dråpligheter känns med andra ord igen, liksom den lätthet med vilken hon rör sig mellan högt och lågt, än ett citat från Google, än ett från Bo Carpelan. Det är tryggt att läsa Mazzarella, hon får en att känna sig välkommen i berättelsen.