Analys: Intensiv och kärvänlig valdebatt bäddar för blårött samarbete

Ju mer de betonar hur olika deras partier tänker desto mer stärks uppfattningen av att de egentligen vill regera ihop. Den här paradoxala känslan präglade Petteri Orpos och Sanna Marins showartade valdebatt på fredagen.

Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo och Socialdemokraternas ordförande, statsminister Sanna Marin var lagom oense om det mesta på politikjournalisternas valdebatt på fredagen.
Peter Buchertpeter.buchert@hbl.fi
14.01.2023 05:01 UPPDATERAD 14.01.2023 09:25
Givetvis står Socialdemokraterna och Samlingspartiet långt ifrån varandra i synen på skatter, jobb och grundtrygghet. Det visste vi från förut, det är ju en typisk skillnad mellan höger och vänster. Klart är också att det alltid går att kompromissa på den spelplanen.
Att döma av hur kärvänligt och intensivt partiledarna Sanna Marin och Petteri Orpo rök ihop under politikjournalisternas valdebatt på fredagen får man känslan av att de rentav vill dela på maktansvaret efter riksdagsvalet den 2 april.
Att en sådan koalition ter sig någorlunda sannolik är livsviktigt för Marin. Orpo öppnade spelet om regeringskoalitioner när han nyligen sade att Samlingspartiet mycket väl kunde regera med Sannfinländarna. På fredagen förundrades han över att det väckte så mycket kalabalik – varför skulle ett borgerligt parti inte kunna samarbeta med ett annat? löd hans retoriska fråga.
Marin levererade svaret Orpo inte ville höra. Hon sade att rasism genomsyrar en del sannfinländska uttalanden och vill därmed få allt samarbete med Sannfinländarna att framstå som ohygieniskt. Men Orpo kan inte vidkännas eller ta avstånd från de beskyllningarna mot Sannfinländarna. Det vore att klä dem i offerkofta och framför allt att förlora ett av de alternativ han behöver ha strax efter valet, förutsatt att hans parti blir störst.
Petteri Orpo behöver ha fler alternativ efter valet om hans parti blir störst och han själv därmed får börja regeringssondera. Därför måste han blunda för Sannfinländarnas övertramp i det här skedet.
Med andra ord: Att Orpo har överseende med Sannfinländarnas svarta dimension kan måhända kosta honom några väljare, men i gengäld ger det honom spelrum efter valet. Om SDP var hans enda alternativ kunde Marin rada upp en lika lång som plågsam lista med villkor för medverkan i hans regering.
Rent maktstrategiskt kvittar det om Orpos vurmande för Sannfinländarna är genuint eller taktiskt. De utgör ett spelkort han behöver ha på hand.

Rasistkortet en markering

Sanna Marins förhoppning är att SDP ska vinna ny vind i seglen och bli störst i valet. Helst skulle hon fortsätta med nuvarande regeringskoalition. Det ter sig inte särskilt sannolikt.
Och eftersom hon själv har uteslutit samarbete med Sannfinländarna måste hon inte bara vara beredd på att regera tillsammans med Petteri Orpo – SDP måste i hans ögon framstå som ett bättre alternativ än Sannfinländarna. Att Marin spelade ut rasistkortet på fredagen var en markering, gentemot både Orpo och väljarna.
Marin säger att hon inte ser något värde i att låtsas som att SDP kunde samarbeta med Sannfinländarna. Hon hänvisar till skillnader i människosyn och värderingar, men också ekonomipolitik, klimat och miljö. Hon spänner ögonen i Orpo men talar till väljarna.
Oppositionsledaren Petteri Orpo skakar hand med statsminister Sanna Marin inför politikjournalisternas valdebatt i Helsingfors på fredagen. Frågan är om deras roller är ombytta efter valet eller om de får plats i samma regering.
Orpo invänder att det gäller att invänta valresultatet. Först efteråt ska en regering byggas, och den ska hejda statsskulden. Att Samlingspartiets linje här ligger närmare Sannfinländarnas än SDP:s behöver han få sagt för att hålla alternativen öppna.
Fredagens debatt är hetsig och intensiv, men inte hätsk. Sanna Marin är den aggressivare. Då hennes parti ligger efter i opinionsmätningarna måste hon utmana, avbryta, inflika – och det gör hon ständigt. Ändå gynnas båda två av internt gnabb. Bägge partiledarna noterar också att deras partier har mycket gemensamt.
Å andra sidan, där debatten går in på tvistefrågorna talar bägge i mun på varandra till den grad att det är svårt att hänga med.
Orpo hävdar att SDP inte tar ansvar för de offentliga finanserna – skuldsättningen är hans bevis på det. Marin vidhåller att SDP eftersträvar budgetbalans på sikt, men med andra medel än Samlingspartiet och inte ”så att de fattigaste betalar”.
Ett tillkortakommande är att Marin 2,5 månader före val inte kan säga vilka utgifter hon är beredd att skära i. Att SDP inom två veckor ska leverera ett program om de offentliga finanserna imponerar inte.

Bergsråd, spö och piska

Sanna Marin talar hellre om fler jobb, tillväxt och en fränare beskattning av de rikaste. Petteri Orpo hävdar att hennes recept skulle drabba investeringarna, jobben och medelklassen. Marin beskyller Orpo för att vilja ”sänka skatten för bergsråd” och med ”spö och piska” tvinga de fattigaste att betala.
Bergsrådsrepliken är användbar en gång, på sin höjd två, men när Marin upprepar den fem, sex gånger blir det tjatigt, nästan desperat. Annars är hon snabbare, vassare och mer påstridig än han. Hon avbryter mer och vill aldrig sätta punkt. I gengäld är han bättre på tempoväxling, lutar sig tidvis demonstrativt bakåt och talar lågmält och långsamt för större effekt och genomslag.
Sanna Marin levererar de vassaste replikerna, men hon är också så påstridig under debatten att det snarast är smaksak vem av de två som klarade sig bäst.
Orpo får lida för sitt arroganta uttalande om kolsänkan, då han häromdagen öppet ifrågasatte den plötsliga minskningen. Han får förklara sig flera gånger och hävda att han inte är faktaresistent eller vetenskapskritisk.
Marin utmanar honom skickligare kring klimatpolitiken än kring bergsråden. Orpos ”oroa dig inte, vi har förbundit oss till koldioxineutralitet 2035”, klingar falskt då hans parti återkommande föreslår åtgärder som går mot målet.
Kanske kommer Samlingspartiet undan med det, för klimatpolitiken ligger inte högst på agendan i årets valrörelse. Och inte för det, ska partierna klimatgranskas så kan man inte påstå att SDP har varit drivande i klimatpolitiken. Marin har tvärtom låtit De Gröna och Vänsterförbundet slåss mot Centern utan att själv ta en synlig roll.
Marin säger att regeringen har tagit steg i rätt riktning inom både klimat- och miljöfrågor. Jo, för all del, men hon låter bli att säga att stegen borde ha varit fler, större och kostnadseffektivare. Där har SDP kommit enkelt undan eftersom oppositionen inte har krävt högre ambition i klimat- och miljöfrågor, utan tvärtom lägre.
Summa summarum, både de valmatematiska realiteterna och fredagens debattklimat pekar på att Samlingspartiet och SDP utan större problem kan sitta i samma regering. Alternativet behöver inte vara det mest sannolika, men fullt möjligt är det.

ANDRA LÄSER