Tapio Lehtinen kastar snart loss igen – ingen rysk roulette den här gången

Tapio Lehtinen ska ut till havs igen. Det är en till världsomsegling som står på programmet – denna gång dock inte allena. 

Tillsammans med en ung besättning ska Lehtinen segla i fotspåren av den klassiska seglingstävlingen Whitbread, som han själv deltagit i för över 40 år sedan.

Båtarna som deltar är inte nya, utan måste vara byggda före 1988. Lehtinen och hans team ska segla en tvåmastad Swan 55 från 1970. 

Hans senaste världsomsegling fick ett snöpligt slut, då hans segelbåt sjönk på Indiska oceanen. Då räddades han av den sydafrikanska äventyraren och professionella eremiten Kirsten Neuschäfer. De deltog båda i Golden Globe Race, som Neuschäfer slutligen vann. 

Sydafrikanen är på plats i Helsingfors och deltog i ett medie- och sponsortillfälle där yawlen Galiana fick nytt namn. Neuschäfer har fått äran att vara båtens gudmor och det var hon som slog en champagneflaska i stäven.

Under tävlingen får inga nymodigheter användas för trimmande, navigering eller annat som direkt har med seglingen att göra. Men ombord finns modern utrustning, säger Anton Eklund som hör till besättningen. 

– Tävlingens säkerhetskrav är ganska hårda och utrustningen finns för nödsituationer, säger han. 

Eklund studerar automatik och robotik på Aalto-universitetet och har i stor utsträckning ansvarat för installation av säkerhetssystemen ombord. Traditionellt har den tredje etappen, från Auckland till Punta del Este setts som den hårdaste, säger Eklund.

Där tampas man med södra oceanen och rundningen av Cap Horn. Men säkerheten är fundamental, det kan blåsa väldigt hårt även på Atlanten, säger han.

– I slutändan behöver det inte vara de hårda stormarna som är tyngst. Jag tror att det kan vara ganska jobbigt med bleke och hetta vid ekvatorn, säger Eklund.

Lehtinen säger att tävlingen i princip består av tre element, eller tre separata tävlingar: förberedelser, att komma i mål och att tävla mot de övriga båtarna. Neuschäfer är inne på samma linje och betonar vikten av förberedelser. 

Tävlingens säkerhet bygger inte endast på modern teknik, de våghalsiga avstickarna nära den antarktiska landmassan är även förbjudna nu. 

– Gränsen för hur långt söderut man får segla är dragen mycket längre norrut jämfört med när jag seglade Whitbread 1981–82. Då seglade vi bland isberg i snöoväder och dimma, vilket i efterhand känns som helt vansinnig rysk roulette.

Som så många namnbyten är orsaken främst praktisk, det gäller ett sponsoravtal med it-säkerhetsföretaget WithSecure. Att det skulle vara otursamt att döpa om båten tillbakavisar Lehtinen. 

– Vi byter inte egentligen namn, det är fortsättningsvis Galiana, men man kan säga att hon fått ett dubbelnamn. 

Lehtinen vill inte direkt tala om sponsring, eftersom konnotationen är mer allmännyttig. Men för att driva ett projekt av den här kalibern krävs pengar och såna kan man få i utbyte mot synlighet, säger han.

– Seglingstävlingar är intressanta för så många människor, oavsett om de själva seglar eller inte.

Det är tanken på världsomsegling som lockar, precis som magin i Jules Vernes äventyrsromaner, säger Lehtinen.

– Vi talar om hundratusentals personer som följer den här typen av tävlingar. Jag har träffat personer som förklarat att hela familjen kollar läget vid frukostbordet.

– Synligheten för den här typen av tävling är värd hundratals miljoner euro.

Projektfinansieringen bygger på att erbjuda synlighet för finländska företag.