Julstämning i de ungas Nötknäppare

För många är baletten Nötknäpparen, den välkända julsagan där Clara och hennes nötknäpparsoldat bjuds på ett fantastiskt äventyr, en tradition som hör julen till. Då Nationalbaletten för variationens skull varvat med andra uppsättningar som Askungen och Snödrottningen är det ett välkommet initiativ att Balettläroanstalten nu satt upp julklassikern på Almisalens scen. Och visst ger 160 barn och unga i åldern 7–19 på scen en alldeles speciell stämning – en förväntan och spänning som bara barn kan förmedla.

Baletten baserar sig på den tyske författaren E. T. A. Hoffmans novell Nötknäpparen från 1816. Wilfried Jacobs version är en nedbantad och barnanpassad, drygt en timme lång version, som i hög grad följer originalversionen av Marius Petipa och Lev Ivanov. Vid tolvslaget intas familjen Stahlbaums julgransprydda vardagsrum av de sötaste små möss som väcker den sovande Clara. Hon blir förskräckt över Råttkungen som försöker stjäla hennes kära nötknäppardocka som hon fått av sin gudfar, herr Drosselmeyer. Men den tuffa Clara, som dansas av den säkra och inlevelsefulla Viivi Ketolainen, räddar både sin nötknäppare och sig själv genom att slänga en kudde på Råttkungen (Oskari Kylmäläinen). Den överflödiga snyftmimiken hade ändå kunnat lämnas bort.

En alldeles bedårande änglakår, bestående av små gossar och töser i guldvingar och -kronor leder Clara och Nötknäpparen som förvandlats till en prins till hans hemland, Godislandet. Prinsen, Lassi Hirvonen är spänstig, stilig, ren och tekniskt stabil. Med lite mer självsäkerhet, vilket han säkert får med åren, är han ett framtidslöfte. Det är också den musikaliska och graciösa Sockerfén Ellen Mäkelä med vackra linjer och höga benlyft. Hon behöver bara samla mer massa och styrka. Parets grand pas de deux är ljuvt och lyriskt och solona sitter som de ska.

Dekoren är sparsmakad och fokus ligger främst på dansen. Gruppnumren är vältränade och trots små skavanker – som varje ballerinas mardröm, tåskoband som öppnas mitt i föreställningen – fortsätter dansarna proffsigt. Lite mer kunde man i fortsättningen satsa på torso och armar, låta eleverna tänja lite på gränserna framför det strikta balettformatet.

I godislandet uppträder förstås traditionsenligt de olika etniska dansarna: de pigga och kvicka kinesiska dansarna, de sensuella arabiska dansarna, de söta och duktiga små karamellerna och de stringenta spanska dansarna. Mirletonnumret är onödigt avancerat, tekniken håller helt enkelt inte ännu, blomstervalsen är däremot ljuv och dansarna är synkroniserade. I synnerhet de ryska dansarna med sina kosackhopp och akrobatiska rörelser imponerar. Hoppas numret lockar fler killar att intressera sig för balett, glädjande nog finns här redan många unga begåvningar. När snöflingorna singlar ner och mynnar ut i Snöflingornas dans känner jag hur jag får gåshud och den efterlängtade julstämningen manas fram, kanske är det en kombination av Tjajkovskijs oerhört vackra och känslostarka musik, nostalgi och en beundran för den fina helhet de unga begåvningarna lyckats skapa.