En bra dag tjänar Farhads bror 3 euro, en dålig inget alls – sedan talibanernas återkomst har det bara blivit värre

I en flyktingförläggning i Finland sitter journalisten Reza Adib med över 500 timmar material. Det har han samlat av afghanska kvinnoaktivister under året som gått efter talibanernas maktövertagande. Han är besviken.

– Afghanistan har glömts bort. Men talibanerna har inte förändrats.

Två dagar före årsdagen av talibanernas maktövertagande skingrade talibankrigare med slag och skott i luften en ovanlig demonstration för kvinnors rättigheter i huvudstaden Kabul. 
Jenny Bäckjenny.back@hbl.fi
21.08.2022 15:01 UPPDATERAD 22.08.2022 08:17
Strax efter talibanernas maktövertagande i augusti i fjol berättade journalisten Reza Adib för HBL om kolleger som försvann och kameror, telefoner och utrustning som konfiskerades i hemlandet Afghanistan. En hel värld höll andan medan västländer evakuerade sina medborgare och bilder på desperata afghaner som försökte ta sig ut ur landet och med på evakueringsflygen kablades ut. 
Talibanerna för sin del meddelade att det inte var någon fara: ingen skulle förföljas och flickor skulle få fortsätta gå i skola. Småningom tystnade rapporteringen.
– Men ingenting har förändrats. Varje dag hör jag någon ny historia om en journalist som försvunnit, en kropp som hittats, någon som gripits. Det har varit ett tufft år, säger Reza Adib, som själv väntar på beslut om uppehållstillstånd i Finland.
Världen har glömt Afghanistan, anser han.
– Det är klart. Varför skulle flickorna annars inte gå i skola? Det är ingen liten grupp det handlar om. Hundratusentals kvinnor har förlorat sina jobb och sin inkomst. Fattigdomen ökar dag för dag.
Enligt Unicef har över en miljon flickor i högstadieåldern blivit portade från skolan och sammanlagt går över fyra miljoner barn inte i skola alls.
Att förbättra sin situation är svårt eller omöjligt. Adib tar ett exempel: Om man tidigare hade ett hus värt 200 000 är det nu ingen som vill köpa det ens för 20 000 afghani.
Journalisten Reza Adib har kontakt med aktivister och andra i hemlandet Afghanistan, och har samlat åtskilliga timmar material för en dokumentär.
– Alla jag känner försöker lämna landet. Jag vet inte en enda som säger att ok, jag accepterar läget och så ser vi hur det går om några år. Men att lämna landet är svårt, talibanerna vill inte att folk flyr och utfärdar därför inte pass.
Alla jag känner försöker lämna landet. Jag vet inte en enda som säger att ok, jag accepterar läget och så ser vi hur det går om några år. Men att lämna landet är svårt, talibanerna vill inte att folk flyr och utfärdar därför inte pass.
Reza Adib
Många har ändå tagit sig över gränsen till Iran eller Pakistan.
– Med pengar kan man köpa pass på svarta börsen, annars gäller det att korsa gränsen illegalt eller bara vänta, säger Adib.

Saknar pengar till mat

Farhad  – som av säkerhetsskäl inte uppger sitt riktiga namn – är liksom Adib en av dem som flydde redan tidigare. Han kom till Finland 2015. För ett år sedan berättade han för HBL om sin bror i Kabul, som förlorat jobbet då talibanerna tog över makten och inte visste hur han skulle få mat till familjen med fyra barn. 
Ett år senare är nästa mål mat fortfarande ett ständigt bekymmer. En bra dag tjänar han motsvarande ungefär 3 euro, vissa dagar tjänar han inget alls.
– Men nu får jag höra att det inte finns vatten heller, och det är ännu viktigare än mat, säger Farhad.
Varje dag går brodern till marknaden för att leta jobb. Vissa dagar lyckas det, andra inte. Farhad hjälper till och skickar pengar då han kan.
Enligt Internationella migrationsorganisationen IOM är hela 70 procent av den afghanska befolkningen i en liknande situation som Farhads bror: de har inte tillräckligt med pengar för att betala för mat. Hälften av befolkningen har ingen inkomst alls och är beroende av humanitärt bistånd. Dessutom har penningförsändelserna från familj och släktingar utomlands minskat med hälften. 
Unicef beräknar att över en miljon barn svävar i livsfara på grund av undernäring.
Enligt Farhad bryr sig de flesta nu inte om talibanerna – utan bara om jobb och mat för dagen. De som inte behöver bekymra sig fullt så mycket är däremot kritiska. För minoriteterna är situationen fortfarande svår, även om det inte pågår lika mycket strider som tidigare. 
Men värst är det för kvinnorna.
– För kvinnorna blir situationen värre för varje dag. Vi är mycket rädda för att historien ska upprepa sig. Då jag var liten bar alla kvinnor burka, under talibanernas första styre. Nu verkar det som om de vill att alla bär hijab eller burka igen.
För ett år sedan slutade Farhads kvinnliga kusin gå till skolan.
– Nu sitter hon bara hemma precis som alla hennes klasskamrater. Nästan allt är förbjudet för kvinnor.
Farhad säger att han var mycket hoppfull om att det skulle bli fred i Afghanistan inom en överskådlig framtid.
– Men nu är jag inte optimistisk. Jag vet inte om det kommer att vara fred ens om 40 år. Allt som byggts upp har förstörts och de som har en utbildning är rädda. Jag är mycket besviken.Kvinnliga aktivister hårt utsatta
För ett år sedan beslutade sig Reza Adib för att göra vad han kan bäst: dokumentera. Han skulle försöka samla material och videoklipp som visar verkligheten under talibanernas nya regim. 
–Censuren i Afghanistan är förkrossande. Därför vet det internationella samfundet inte vad som händer. Och då folk inte flyr i någon större utsträckning tror man att det är ok.
Censuren i Afghanistan är förkrossande. Därför vet det internationella samfundet inte vad som händer. Och då folk inte flyr i någon större utsträckning tror man att det är ok.
Adib har lyckats hålla kontakt med flera kvinnliga aktivister under året som gått. De berättar om demonstrationer, arresteringar och flykt. Han har åtskilliga timmar med material som ska bli en dokumentär så småningom.
– De är i säkerhet nu, men psykiskt mår många dåligt. Senast jag talade med en av dem hände det att hon glömde vad hon precis höll på att berätta, det är stressen. 
En färsk rapport från Amnesty visar hur slumpmässiga arresteringar, tortyr, försvinnanden och avrättningar blivit en del av vardagen i Afghanistan. En kultur av straffrihet råder och någon yttrandefrihet är inte att tala om. Kvinnors rättigheter har kringskurits kraftigt, och våld mot kvinnor används som ett sätt att straffa familjemedlemmar. Tiotals kvinnor har gripits och torterats då de demonstrerat för sina rättigheter.
Adib är sorgsen. 
– Nu talar alla om Ukraina men ingen minns Afghanistan. Jag är inte avundsjuk, men det är bra att minnas att misären i Afghanistan pågått sedan den sovjetiska invasionen. Det är samma fiende, och bägge länderna är offer.

Finländska beslut dröjer

För tillfället fattar Finland i praktiken inga negativa asylbeslut för afghaner, om de inte redan har uppehållstillstånd i ett annat EU-land. Reza Adib önskar ändå att processerna var snabbare. I år har knappt 550 afghaner ansökt om familjeåterförening i Finland, men de flesta väntar fortfarande på beslut.
– Ganska få beslut har fattats hittills i år, då vi funderat på hurdana villkoren ska vara och när man till exempel kan avvika från försörjningsplikten. Men från och med nu kommer det säkert att gå fortare, säger direktören för resultatområdet Olli Koskipirtti vid Migrationsverket.
Att vänta kan vara svårt för den som befinner sig på flykt. 
– En tidigare kollega som fått löfte om hjälp av finska Utrikesministeriet väntar fortfarande illegalt i Iran. Nu har det gått ett år. Det är en lång tid att vänta under sådana omständigheter, säger Reza Adib.
En annan familj, berättar Adib, väntar på beslut i Iran men nu går deras visum ut och då kräver Iran att de återvänder till hemlandet innan de kan söka visum på nytt.
Enligt Olli Koskipirtti finns det många orsaker till att besluten dröjer. 
– Antalet sökande är ganska stort, och afghanerna är inte de enda. Vi försöker behandla ansökningar om uppehållstillstånd inom lagstadgade nio månader, men för det krävs också att den sökande kan ta sig fysiskt till ambasssaden och det är inte möjligt för alla.
Reza Adib förstår inte varför processerna räcker så länge.
– Man försätter folk i fara då det går så långsamt. För vissa handlar det om liv och död.

ANDRA LÄSER