Jag visste att det skulle bli en kamp om namnet redan innan sonen föddes. Konsekvent och hårdnackat gick jag in för att han skulle heta Gaylord. I varje diskussion mellan mig och hans mor drog jag upp mitt förslag, Gaylord. Först tog hon mig inte på allvar, men sedan uppstod en mild irritation som övergick till matt resignation. Gaylord, Gaylord, Gaylord, matade jag på. Namnet är normandiskt och betyder “glad” eller på “gott humör”. Men det verkade inte övertyga henne. Orsaken var att jag visste att hon skulle komma med något medelklassigt och allmänt tjåsigt namn. Och mycket riktigt, hon ville att han skulle heta Charlie. Inget fel på alla Charlie i världen men inte min son, liksom.
För att slippa ropa “Gaylord, maten är klar” på lekparken skulle hon vara tvungen att kompromissa. Det tog tre månader av hård kamp innan Skatteverket skickade en påminnelse om att det var lag på att barnet måste ha ett namn. I deras rullor hette han fortfarande “pojke”.
Till slut backade jag från Gaylord och hon från Charlie. Det blev Cornelis. Men innan dess tillbringade vi långa kvällar med att gå igenom listor på namn. Svenska, arabiska, spanska och faktiskt finska namn. Sonen är ju trots allt 25 procent finne.
