Blåvit medaljfest i EM – den finländska flaggans kväll i München

Topi Raitanen och Kristiina Mäkelä gick i Wilma Murtos fotspår då de var bäst då det gällde och överträffade sig själva på väg mot nya finländska EM-medaljer under fredagskvällen.

Topi Raitanen
KrönikaFilip Saxénfilip.saxen@hbl.fi
20.08.2022 07:07
Den blåvita flaggan vajade högt i München under fredagskvällen. Topi Raitanen och Kristiina Mäkelä gjorde som Wilma Murto och löpte ärevarv med den finländska flaggan i luften som avslutning på sina prestationer i friidrotts-EM i München.
Det som förutspåddes att kunna bli en fantastisk kväll för finländsk friidrott bjöd inte bara på medaljer – fredagen bjöd på déjà vu, ett EM-guld, ett finländskt rekord, ett EM-silver och ytterligare två placeringar bland de sju främsta.
Hinderlöparen Topi Raitanen förstås den största hjälten för kvällen då han vann guld efter en taktiskt fulländad insats i finalloppet.
Trots att Raitanens taktik var den totalt motsatta till Jukka Keskisalos då denne vann EM-guld i Göteborg 2006 finns det likheter mellan de finländska gulden.
Både 2006 och 2022 saknades en klar favorit inför loppet, inledningen gick i långsamt tempo och de finländska gulden kom tack vare långa spurter.
Där Keskisalo låg sist i klungan valde Raitanen att diktera tempot från start, sedan lät han sina konkurrenter göra grovjobbet för att på slutet använda sina sparade krafter och sin starka långa spurt till att knäcka motståndarna och löpa hem guldet.
Då Raitanen får löpa på tider som segertiden i finalen (8.21,80) är han svårslagen. Han visste själv att hans chanser var minimala om det hade blivit ett lopp i högt tempo, därför såg han till att hålla nere tempot i inledningen. Resten är – som det brukar heta – historia vid det här laget.
Bilden av Raitanen med den finländska flaggan i vädret sitter etsad på finländarnas näthinnor på samma sätt som Wilma Murtos fantastiska insatser i stavfinalen tidigare i veckan.
Kristiina Mäkela
Den blåvita festen slutade inte med Raitanens guld. Kristiina Mäkelä överträffade sig själv, satte nytt finländskt rekord och tog den medalj som fanns inom räckhåll för henne – ett silver.
Precis innan hon inledde sin tävling passade hon på att krama om den färska Europamästaren Raitanen som löpte sitt ärevarv förbi trestegshopparnas tävlingsplats.
Kramen gav enligt Mäkelä henne energi kraft precis inför sitt rekordhopp som gav medalj.
Mäkelä skakade en gång för alla av sig stämpeln som en kvalhoppare i finalen i München. Efter att ha missat finalplats tio gånger och de tre sista omgångarna i sju mästerskap inför fredagen var det som om hon ville understryka att hon kan prestera också då det gäller då hon satte nytt finländskt rekord i den andra hoppomgången.
Och på vilket sätt hon gjorde det. Hon tog sig inte bara till de tre sista omgångarna – hon gjorde det som färsk rekordinnehavare och på en medaljplacering.
– Det känns tomt. Det finns inte ord som kan beskriva hur det känns. Jag är glad att jag ens kan tala och inte bara gråter hela tiden, sade Mäkelä i Yle Urheilus intervju.
I skuggan av Mäkeläs silver slutade Senni Salminen sjua efter en final som präglades av teknikproblem.
Om någon sagt åt Viivi Lehikoinen att hon kommer att sluta sexa i finalen inför EM hade hon antagligen tackat och tagit emot resultatet. Ändå var det en väldigt besviken HIFK-löpare som kommenterade sitt lopp efter finalen.
Hon hittade aldrig rytmen, hade problem vid häckarna och var aldrig inblandad i medaljkampen. På ren vilja klättrade hon från åtta till sexa på slutet men det fick inte henne att se nöjd ut.
Det är ändå bra att minnas att bara Riitta Salin, Mona-Lisa Pursiainen och stafettlaget (1974) har placerat sig bättre än Lehikoinen på sprintsträckor för damer i EM-sammanhang.
Så Lehikoinen har all orsak att se tillbaka på sin insats i München med huvudet högt. Hon kanske inte fick avsluta sin kväll med den finländska flaggan höjd över huvudet men hon gjorde något ingen finländsk sprintdam gjort sedan Sanna Kyllönen (då Hernesniemi) 1994 – slutat sexa i ett mästerskap.

ANDRA LÄSER