37 000 säger nej till gruvor i Lapska armen

För ett par dagar sedan satt jag som paneldeltagare i en diskussion om gruvindustrin och samerna. Vi var fyra paneldeltagare, varav en var en samisk kvinna från Enontekis, Eanodat på nordsamiska. Kvinnan, Minna Näkkäläjärvi, hade åkt över ett tusen kilometer för att överlåta en adress åt ministrarna i Helsingfors. Över 37 000 underskrifter hade hon och hennes släktingar, grannar, vänner och anhängare samlat för att säga nej till gruvdrift i hela det området som på svenska kallas för Lapska armen.

Under panelen berättade Näkkäläjärvi om hur det hela hade börjat. Hon berättade hur människorna i hennes renbetesområde, Ergona siida, plötsligt hade fått veta om en områdesbokning, som skulle täcka en betydlig del av renbetesmarkerna för Ergona siida. Bokningen var åt ett gruvbolag. Det bokade området, enligt Näkkäläjärvi, är större än Helsingfors, och skulle utrota rennäringen för hela Ergona siida. Därför påbörjade hon och hennes nära såväl rättsliga processer emot bolaget som en kampanj för att rädda deras marker och liv.

Då jag lyssnade på henne tala om sin familj, om deras liv och om de samiska barn och unga, som nu står inför en osäker framtid, tänkte jag, inte igen. Inte kan det väl vara så att det igen är samerna som ska behöva flytta på sig.