Operarecension: Siegfried kan ses som scherzot i Ringtetralogin

Siegfried är den tredje operan i Wagners Nibelungens ring, länken mellan de två första verken – Rhenguldet och Valkyrian – och Ragnarök, som är slutet på sagan. Siegfried kunde betraktas som scherzot i tetralogin. Med sina utdragna frågor och dialoger anser många den vara svagaste delen av Ringen, medan andra finner karaktärsteckningen oerhört raffinerad. Egentligen har båda rätt.

Regissören Anna Kelo har placerat denna tredje del i nutid. Siegfried bor med sin fosterfar Mime i en gammal husvagn, där han lär sig valda sanningar och tränar sin fysik. Wotan har lämnat Valhalla och blivit en vandrande buddistisk figur. Utan att själv direkt ingripa i händelserna försöker han få Siegfried att återta Rhenguldet av jätten Fafner. Egentligen är Wotan en sorglig ledargestalt vars tid är förbi, gripande tolkad av Tommi Hakala, inte minst i mötet med sin sonson Siegfried, då denne krossar hans spjut med svärdet Nothung.