Så eländigt att du tittar vidare

Vissa tv-serier är så dåliga att man bara måste fortsätta titta. Marseille med Gérard Depardieu är en sådan serie.

MAKTKAMP. Politik är ett smutsigt spel i staden Marseille. De franska stjärnskådisarna Benoît Magimel och Gérard Depardieu möts i den mörka politiska thrillern.

Marseille kan ses på Netflix.

Den kunde ha varit så mycket, Netflix första franska satsning, dramat Marseille. Ett Frankrikes House of Cards där spelet om makten är förlagd inte till huvudstaden Paris utan till landets näst största stad. Här får vi bekanta oss med den illa ryktade hamnstadens fina salonger och med det tungt kriminella bostadsområdet Félix-Pyat.
Möt den avgående borgmästaren Robert Taro (Gérard Depardieu) och hans protegé och utvalda efterföljare Lucas Barrès (Benoît Magimel). Serien trappas upp inför lokalvalet där utgången blir allt annat än självklar när protegén vänder sig mot sin beskyddare. Kasta in ett stycke vildbasare och bortskämd borgmästardotter i Julia Taro (Stéphane Caillard), en cellovirtuos till fru i Rachel Taro (Géraldine Pailhas) och diverse gangsters som beblandar sig med politiska strebers och där har du soppan.
När serien startade på Netflix i maj var kritiken mördande i hemlandet. "Spektakel för imbecilla" och "katastrofalt" var några av omdömena om Marseille skriven av filmförfattaren Dan Franck.
Man vill så gärna att Marseille ska vara sevärd, för det är inte precis som om strömningstjänsterna flödar över av serier utanför Hollywood eller Storbritannien. Det största problemet är dialogen som haltar och känns sexistisk. För övrigt ser vi inga kvinnor i roller som inte handlar om relationsproblem, mentala problem eller om att utnyttja män.
Dottern Julia är journalist, men i serien verkar hon aldrig jobba, utan snarare festa och ligga runt. En spirande relation mellan henne och förortskillen Selim (Nassim Si Ahmed) är en av seriens sidointriger. Men det känns trött och slitet att para ihop borgmästardottern med invandrargrabben. Problematiskt är också att invandrarkaraktärerna porträtteras som kriminella unga män.
Regissören Florent Emilio Siri har tidigare gjort högbudgetfilmen Gisslan (2005) med Bruce Willis och musikvideor för grupper som Wu-Tang Clan. Man kan inte annat än konstatera att han tagit sig vatten över huvudet. Och ett stort frågetecken är beslutet att dela upp viktiga scener i varje avsnitt med ett fiolfyllt skräckfilmsljud som för tankarna till Pyscho från 1960. Kanske var tanken att det skulle vara häftigt och lite retro men det blir bara skrattretande.
Siri schabblar bort en möjlighet att gå på djupet med varför bostadsområdet Félix-Pyat är Frankrikes fattigaste. Över 50 procent av hushållen lever på cirka 977 euro i månaden. Som borgmästardottern också konstaterar i serien, finns misären för ovanlighetens skull i centrum och inte ute i förorterna. Men vi får aldrig någon förklaring på varför. Trots att borgmästarkandidaterna båda säger att de vill förbättra situationen för låginkomsttagarna och göra något åt kriminaliteten lämnas ämnet vind för våg i serien. Synd.
Det tål att säga att rollbesättningen gör att man förväntar sig något annat än vad serien verkligen levererar. Benoît Magimel är en stor och omtyckt stjärna i Frankrike. Men hans tolkning fallerar på så många sätt. Och nej, att kisa med ögonen gör dig inte till en trovärdig skurk. Arbetshästen i serien är ändå Gérard Depardieu. Det är tack vare honom man tittar vidare. För trots att serien aldrig lyfter under åtta avsnitt vill man ändå se vilka förutsägbarheter som regissören tänkt leverera. Serien får en andra säsong nästa år.
ANDRA LÄSER