Här söp och röt förvildade ungar – i dag går det betydligt lugnare till i Nordens äldsta bibliotekshus

Ett glatt vrål hörs från barnavdelningen. Borta är den tiden när stränga bibliotekarier hyschar på besökare som vågar tala i stället för att viska.

I våningarna högre upp i Richardsgatans bibliotek får man gärna sänka rösten lite. Och i läsesalen ska det faktiskt vara tyst.

– Ibland när jag har grupper med mig där och berättar om biblioteket har jag fått menande blickar eller någon som för fingret framför läpparna, säger bibliotekschefen Mari Heino och blir full i skratt.

Alli Karjalainen och Lilia Valkama är helt uppslukade av två böcker om astrologi, deras nya favoritämne. De trivs på golvet där de sitter och ibland kan de vara här i många timmar.

– På Ode är det färre böcker och mer annan slags service, men här finns många böcker, speciellt barnböcker, säger de i mun på varandra.

De brukar komma hit tillsammans en gång i månaden eller oftare. Bägge är överens om att det är en bra sak att biblioteket är gammalt. De facto fyller det hela 140 år i höst.

– Här finns alltid plats, det är inte ett av de mest populära biblioteken, säger Valkama.

Vid ett bord hittar vi Noa Paul som stirrar koncentrerat på ett tusenbitars pussel.

– Jag kom hit för att skriva en arbetsansökan. Men så behövde jag en paus och nu gör jag det här i stället, säger han och ser nöjd ut.

Biblioteken i Helsingfors har gått en lång väg från vad de en gång var. I början fick kunden inte fritt plocka åt sig intressanta böcker. De fanns i tryggt förvar bakom diskar och du måste gå fram och fråga efter det du ville ha.

I dag kan du låna nästan vad som helst från biblioteken, allt från borrar och mölkky till lådcyklar. Många besökare tillbringar också tid i lokalerna. En del kommer för att läsa dagstidningarna om morgonen, andra för att studera eller plugga till ett prov. Någon kanske gör ett drag på schackspelet som står i bottenvåningen.

Det som är speciellt med Richardsgatan är att det finns många skrymslen mellan hyllorna där man kan slå sig ned och glömma tiden medan man läser.

Cecilia Eriksson berättar att barnen inte alltid haft en egen avdelning. Den kom till 1914. Det här säger fröken Jansson, föreståndarinna för avdelningen till magasinet Helsingforsjournalen 1938:

”Jag minns ännu mycket väl hur blyga de första små låntagarna voro, då de trädde in och bådo om sina böcker. De kunde knappast fatta att de nu fått det så mycket bättre ställt.”

Här beskrivs Allers som favoritlektyren hos både gossar och flickor.

Man kan också läsa om Aili Nilssons upplevelser av att jobba på Richardsgatans bibliotek åren 1930–1958. Utdrag ur hennes dagbok publicerades i fjol i Faster Ailis dagböcker. Bland annat berättar hon om hur det är att jobba i biblioteket under kriget. Här är ett utdrag från november 1941:

”116 alarmet i dag fyratiden. Barnläsesalen nästan fullsatt, mest mindre ungar, men till all lycka pigga och trevliga. Skyddsrummet blev överfullt. Vaktmästaren ville ej låta pojkar gå till det andra skyddsrummet, sade bara att det var för personalen. Jag tog dit två pojkar som inte rymdes det andra.”

Att vara biblioteksamanuens var inte alltid en dans på rosor under den tiden:

”I barnläsesalen ha ungarna varit förvildade. Under fröken Seppänens tid har två pojkar till och med rutit och supit. Någon har stulit hennes väska och en samling på fem pojkar vägrade att gå från salen och gjorde motstånd till och med mot vaktmästaren. Dessutom ha de försökt röka både i salen och korridoren, snattat böcker och tidskrifter, skrivit i dem, skräpat hemskt och fört oljud.”

Tillbaka i nutid konstaterar Cecilia Eriksson, som jobbar på barnavdelningen, att det är trevligt att jobba på ett bibliotek med gamla anor och tradition.

– Jag använde det här biblioteket när jag var liten. När ens modersmål är svenska är det också trevligt att jobba på ett bibliotek där det finns svenska användare.

Hon upplever att många kunder är aktiva.

– Både föräldrar och barn frågar om tips, säger Eriksson.

– Det är roligt att folk litar på oss och den kunskap vi har, tillägger Mari Heino.

Hon lyfter fram bibliotekets roll som en zon som är helt och hållet fri från kommers.

– I en förort kan biblioteket vara den enda allmänna platsen som är uppvärmd på vintern. Det är viktigt också för demokratin att ett ställe finns där man kan ha en konstutställning, ordna en debatt eller tala om sin bok om man är amatörförfattare, säger Heino.

Hon berättar att de brukar ordna många evenemang på Richardsgatan, vilket gör jobbet extra trevligt här. Hon är också mycket medveten om hur kärt huset är för besökarna.

– Besökare kan säga att de älskar det här biblioteket.

Om Heino och Eriksson skulle få önska något är det en renovering av biblioteket. På vintern kan belysningen kännas för dämpad och en del rum är inte tillgängliga. Och besökare som vill jobba på sina datorer saknar eluttag på flera ställen.