Essä: Sextiotalet, rocken och Eros

Vad var det egentligen som hände på sextiotalet när rocken eller snarare poprocken på mycket kort tid, från 1966 till 1967, gick från att vara en av många populära musikstilar till att bli det dominerande uttrycket för en ny ungdom och en ny ungdomskultur, generationen född efter andra världskriget? 

Den här frågan har sysselsatt mig en hel del, inte minst på grund av att jag själv är född ett par år efter krigsslutet och för att jag länge intresserat mig för populärmusik som kulturforskare. I boken Ropet från gårdagen. Popen, rocken och sextiotalet (2021) försökte jag ge ett svar på frågan. I svaret ingick ett allvarligt menat försök att dekonstruera rockbegreppet, se efter vad det är som skiljer det från popbegreppet och framför allt ställa frågan om det ens är möjligt att helt och hållet kunna skilja de två från varandra.

Mitt svar var att popen och rocken är som kommunicerande kärl. Visserligen tillskrivs rocken helt andra och ofta ”djupare” (eller smutsigare, tuffare) egenskaper och erfarenheter än popen. Visst kan rocken innehålla inslag av sexism och rastänkande som känns oerhört besvärande, men överlag beskrivs den som mer självreflexiv, mer seriös och mer filosofisk – rentav som en djupare form av njutning, jouissance, än den ytliga plaisir eller nöjsamma förströelse som popen i sina bästa stunder kan utgöra. Så resonerar i alla fall den svenske rockforskaren Ulf Lindberg i boken Rockens text.