"Jag tänker inte stanna här"

Låt mig börja med att vara helt ärlig: Mina förväntningar på Johanna Holmströms nya roman var kolossalt stora. Det beror på att jag efter att ha läst hennes litterära genombrott – novellsamlingen Camera obscura från 2009 – hade klart för mig att Holmström har potentialen att bli en av de verkligt stora finlandssvenska författarna. Också alla de pris och den ära hon tagit emot sedan debuten 2003 är en bekräftelse på det här.

Det råder inget tvivel om att Själarnas ö är en god roman, men jag hade väntat mig något mera. Orsaken är kanske att den begåvning som är så uppenbar ännu inte är fullt förlöst. Eller så beror det på att novellformen helt enkelt passar Holmström bättre än romanen, vilket kanske också bekräftas av att de tre novellsamlingar hon hittills get ut har varit de som rosats mest.

Själarnas ö, titeln på Holmströms roman, hänvisar till Själö hospital i Nagu skärgård, fram till 1962 mentalsjukhus för kvinnliga patienter. Romanen är dels en institutionshistoria, dels ett porträtt av tre kvinnor som får var sin avdelning i boken: Kristina, Elli och Sigrid. Romanen har också en klar könspolitisk agenda som handlar om hur vi som samhälle har behandlat – och fortfarande behandlar – kvinnor som inte passar in i en traditionell uppfattning om vilken kvinnans roll är.

Romanens tre kvinnor representerar tidsperioden från 1881 drygt hundra år framåt, till 1997, då sjuksköterskan Sigrid dör och begravs. De tre kvinnorna är mycket olika, och kommer från olika förhållanden, men av olika orsaker hamnar de på Själö.

Kristina, vars historia vi följer i romanens första del, dränker i psykos båda sina barn. Elli, vars historia utgör andra delen, blir tvångsinlagd för att hennes föräldrar anser att hon inte har uppfört sig som en ung kvinna bör. Sigrid, sjuksystern som del tre handlar om, är bindeledet som håller romanen samman. Det är hon som sitter vid Kristinas dödsbädd 1936, och det är hon som är orsaken till att Elli får ett liv efter sin sjukhusvistelse.

Själö hospital spelar en central roll i alla tre delarna. Härifrån finns, för de flesta av de kvinnliga patienterna, ingen återvändo när man en gång blivit inlagd. Trots att patienter och skötare är kvinnor, är det en man, doktor Mikander, som enväldigt styr över kvinnornas öden. Det är han som ensam bestämmer vad som skall ordineras, och som grå eminens är det han som dikterar sjuksköterskornas hierarki. Det är med andra ord en bild av den sexistiska världsordningen som också råder utanför hospitalet, vilket för tankarna till Thomas Manns stora roman Bergtagen från 1924.

Av romanens tre delar är det den första, om Kristina, som är den starkaste. Berättelsen om kvinnan som dränker sina barn är så stark att man inte kan annat än låta sig beröras av den. Vi får läsa om hennes förflutna, om pastor Björkesten som varit förälskad i henne sedan barnsben och som försöker hjälpa henne tillbaka till livet. Han säger bland annat upp sig från sin anställning i hembyn och söker en tjänst i skärgården för att få vara så nära Kristina som möjligt. En kort tid får hon till och med arbeta i hans hushåll, innan hans fru sätter stopp för det hela.

I stället blir Kristina tyst och inbunden sittande i sin stol på sjukhuset. Slutligen dör hon efter att ha varit intagen i 40 år, vilket Holström beskriver med dubbel emotionell effekt, så att man som läsare känner både sorg över hennes död och vrede: varför skall en kvinna som drabbad av psykos bragt sina barn om livet behandlas så mycket hårdare än män som också begått mord? Och hade det verkligen gått så illa för henne om hon inte blivit isolerad från omgivningen på en ö i Åbo skärgård i så många år?

Romanens politiska agenda är ändå mera uttalad i andra delen, där vi följer den unga Elli som anländer till ön efter att ha rymt med en man och gjort skandal i den borgerliga miljö hon kommer från. Från början står det klart att det inte är något fel på Elli, utom att hon har svårt att anpassa sig till det samhälle och de normer som tvingas på henne.

Vid ankomsten till ön blir hon undersökt av doktor Mikander, som efter att ha inspekterat hennes underliv konstaterar att henne yttre könsorgan är abnorma. Han ställer diagnosen hypersexualitet, och tillägger att sådant finns det ingen bot eller behandling för. Därför blir Elli helt uppslukad av tanken på huruvida någon någonsin kommit bort från ön. Då hon frågar sjuksköterskan Sigrid hur många som under årens lopp blivit utskrivna, får hon inget svar:

"Då svarar Sigrid inte. Det behövs inte. Det vet väl Elli lika väl som Sigrid. Hon kämpar emot andnöden som gör orden korta.

'Jag kommer inte att stanna här,' säger hon. 'Jag tänker inte stanna här.'

'Det beror inte på dig. Det beror på doktor Mikander.' "

I historien om Elli blir hennes vänskap och spirande kärleksförhållande med en av de andra kvinnorna, Karin, helt centrala. Det är beskrivningen av ömheten mellan de två, av hur Elli förstår Karin som ingen någonsin tidigare gjort, som tillsammans med skildringen av Ellis vistelser i isolationscell som fungerar allra bäst i den här delen av romanen.

Dessvärre blir bilden av Elli aldrig riktigt övertygande. I stället framstår hon som något schematisk, som ett case som skall illustrera bokens politiska agenda. Hon saknar de djup som finns i porträtten av Kristina och Sigrid – och kvinnoödena i Holmströms tidigare författarskap.

I den tredje och sista delen av Själarnas ö samlas flera trådar från de föregående avsnitten. Den kretsar kring sjuksköterskan Sigrid, vars hela värld rasar samman när hennes trolovade som hon väntar barn med blir dödad. Men Sigrid är stark och det är hon som kämpar för de andra kvinnorna på ön. Det är också hennes förtjänst att Karin, som hon känner sådan sympati för, blir utskriven och hemskickad till sin syster, för att slutligen återförenas med Elli.

Själarnas ö är skriven på ett språk som är både precist och insisterande. Johanna Holmström använder inte många metaforer eller bildspråk på det hela taget. Allt är mycket matter of fact, vilket skapar en klar klinisk stämning genom hela romanen. På det här sättet går form och innehåll hand i hand, vilket är en av romanens väsentliga styrkor och det som håller läsaren fången.

Trots allt detta är det ändå som om Själarnas ö saknade det allra yttersta. Den är en brett anlagd episk roman som aldrig infriar allt den lovar. Resultatet är ändå en god, solid roman som förtjänar många läsare – inte minst på grund av historien om mentalsjukhuset för kvinnor på Själö. Men om man som jag hela tiden har en känsla av att Johanna Holmström har talang för något mycket mera än så, kan det inte hjälpas att man blir lite besviken.