Teaterlek på temat mord

Mer spretigt än spännande när Wasa Teater sätter upp deckargåta.

MISSTÄNKTA. Carola Sarén, Johan Aspelin och Markus Lytts i Wasa Teaters Maskeradmordet.
Maria Sandin
24.11.2016 08:32

Maskeradmordet – en deckargåta

Manus: arbetsgruppen under ledning av Anna Simberg. Iscensättning: arbetsgruppen under ledning av Linn Wara. Scenografi och kostym: Linn Wara. I rollerna: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Carla Fri, Markus Lytts, Carola Sarén.
Urpremiär på Wasa Teater 18.11.
Ingången till Wasa Teaters studioscen är omgjord till en affärslokal med ett provrum man kan kika in i och en stängd kontorsdörr. På väggen hänger ett porträtt med strategiskt urskurna hål; någon tycks iaktta oss. Snart kommer det att begås ett blodigt brott här som publiken förväntas lösa. Det gäller alltså att ha ögon och öron öppna.
Maskeradmordet – en deckargåta är en spexig teaterlek med inslag av improvisation, show och sång som ensemblen själv har skrivit manus till och iscensatt tillsammans med dramaturgen Anna Simberg och kostymdesignern Linn Wara.
Uttalad målgrupp är amatördetektiver i alla åldrar som gillar både spänning och humor. Vi är säkert rätt så många. Och kommer förmodligen att ha olika uppfattning om det vi ser. Slutet kan variera från gång till gång, men inom vissa givna ramar.

Publiken löser mord

Det hela utspelar sig bland skyltdockor, djurkostymer och grälla syntettyg på en firma som syr och hyr ut fest- och maskeraddräkter. Den drivs av den religiösa tvångsneurotikern Agnes (Clara Fri), hennes styvmor Kitty (som inte visar sig) och styvbrodern Benny (Markus Lytts) som hellre vill bli musikalstjärna. In kommer den småberusade kunden Solveig Solros (Carola Sarén), politiker och gift med firmans advokat (som inte heller syns till).
Att två klantiga poliser dyker upp som Sherlock och Batman (Jonas Bergqvist och Johan Aspelin) beror på att någon tömt företagskontot. Som pjästiteln avslöjar tas ju dessutom en person av daga. Det finns flera misstänkta och olika motiv, vilket ger lagens representanter så mycket huvudbry att de behöver publikens hjälp för att hitta mördaren.
Huruvida det är en kul grej eller ej att göra fars av att det tas livet av folk är väl en smaksak. Det problematiska med uppsättningen som jag ser det är att helheten känns mera spretig än spännande och att komiken bitvis ger ett krystat intryck.
Kanske skulle det ha varit bra med ett stramare regigrepp; även när det gäller själva skådespeleriet. Upplevelsen påminner lite om den man kan ha på en öppen repetition där allt ännu inte riktigt sitter, och då menar jag inte de improviserade bitarna.
Roligast är egentligen den interaktiva delen på slutet där publiken tilldelas rollen som både vittnen och jury. Men det förutsätter förstås engagemang och aktivitet från åskådarnas sida. På premiären hade vi tur. Då satt två väldigt observanta och välformulerade pojkar i salongen – de var föreställningens stjärnor. Med enbart vuxna i publiken kan det kanske bli svårare att få liv i teaterleken.

ANDRA LÄSER