Dynamisk och sprakande Maria Braun övertygar trots enskilda skavanker

Skådespeleriet kanske till och med förtjänar att kallas pjäsens bästa enskilda element. På bilden Mikko Makkonen, Linda Zilliacus och Niklas Häggblom. Bild: Cata Portin

Maria Brauns äktenskap på Lilla Teatern är en dynamisk föreställning som inte lämnar åskådaren oberörd, skriver recensenten Otto Ekman.

Maria Brauns äktenskap

Regi, översättning, bearbetning, dräkter: Cilla Back.

Dramaturgi: Marina Meinander.

Scenografi: Csorz Khell.

Ljus: Ville Aaltonen.

Ljud: Niklas Lundström.

Mask och peruk: Jaana Nykänen.

I rollerna: Linda Zilliacus, Niklas Häggblom, Joachim Wigelius, Pia Runnakko, Mikko Makkonen, Anna Victoria Eriksson, Emilia Nyman.

Jag har svårt att förhålla mig till somliga av de estetiska och andra val som gjorts då Fassbinders symboliskt laddade filmepos om det moderna Tysklands födelse genom ett tragiskt kvinnoöde omsätts till scenen, men pjäsen Maria Brauns äktenskap ros i hamn främst av Linda Zilliacus och resten av den övertygande och välsynkroniserade skådespelarensemblen.

Vi befinner oss alltså i Tyskland, eller snarare dess ruiner i slutet av andra världskriget. Maria (Zilliacus) och Hermann Braun (Niklas Häggblom) gifter sig under tjutande larmsirener innan Herman skickas ut mot ett ovisst öde i Tredje rikets sista desperata våldsparoxysmer. Snart hörs han inte längre av, och kvar i spillrorna blir Maria som tvingas ta till allt desperatare metoder för att fortsätta leva medan ruinerna av Berlin fylls av brölande fulla amerikanska ockupationstrupper.

Kulissen stör

Min första och kanske största invändning blir mot kulissen som, i stort sett oförändrad som den står genom pjäsens gång, sätter en genomgående och stark estetisk prägel på hela föreställningen. Den steampunk-aktiga estetiken med asymmetriskt hopspikade träluckor och ologiska skorstenar känns inte särskilt representativ för vare sig miljön eller perioden trots en teutonisk Stahlhelm pliktskyldigt i ena hörnet. Dess lite väl kitschiga och tecknad serie-aktiga estetik skär sig mot det mer seriösa drama som utspelar sig på scenen framför och kontrasterar också mot resten av de visuella elementen, dräkterna och resten av scenografin och rekvisitan som alla lämpar sig bättre för den desperata och stundvis tragiska stämningen i berättelsen. Just dräktdesignen är däremot smakfull och estetiskt tilltalande för alla karaktärer och fungerar också bra för att illustrera deras karaktärsutveckling, speciellt för Maria Braun själv. Den kyliga ljusdesignen tilltalar mig också mer, likaså soundtracket med sin vagt kusliga pizzicatoviolin.

Min andra invändning blir mot hur föreställningen tar sig an karaktären Bill (Mikko Makkonen), den amerikanske soldat som Maria inleder ett förhållande med. Jag inser att hans afroamerikanska etnicitet, som redan i Fassbinders förlaga laddades med en symbolik som jag inte helt visste hur jag skulle relatera till, innebär ett utmanande och potentiellt väldigt riskabelt dilemma för en helvit teaterensemble. Men även om pjäsens Bill lyckas undvika alla direkta pinsamheter (läs: blackface) så lämnar något i hur den utformar karaktären mig otillfredsställd. Det känns som förlorad potential snarare än ett rent felsteg.

Zilliacus gnistrar

Då fokuserar jag hellre uppmärksamheten till exempel på Zilliacus själv som gör en inlevelsefull Maria vars intensitet och energi räcker hela pjäsen igenom. Hennes temperamentsfulla, febrigt mänskliga uppenbarelse är spännande olik den kyliga, Mona Lisa-aktigt enigmatiska Hanna Schygulla i Fassbinders film. Att Zilliacus har skicklighet och självförtroende att ta över karaktären och göra den till sin egen i stället för att försöka efterlikna filmens förlaga gör slutresultatet betydligt intressantare.

De andra skådespelarna gör som sagt alla ett bra arbete och skådespeleriet kanske till och med förtjänar att kallas pjäsens bästa enskilda element. Välbekanta veteraner som Joachim Wigelius och Pia Runnakko gör sina karaktärer gediget, trovärdigt och underhållande men jag vill särskilt lyfta fram Anna Victoria Eriksson, som spelar flera roller men är bäst i sin roll som väninnan Betti. Energin mellan henne och Zilliacus är påtaglig då de delar scenen på tu man hand, och får en att minnas att de diverse män som handlingen annars till stora delar i alla fall ytligt är upphängd vid i sista hand ändå är de mindre viktiga karaktärerna i historien.

Otto Ekman Reporter

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46