Dumma kungen en storsatsning med tydligt politiskt budskap

Skjut inte budbäraren. Tinder (Linus Laurén) hamnar i onåd hos dumma kungen (Filip Werthmann) när han tolkar mellan platt- och mittländska.Bild: Laura Reunanen

Musikinstitutet Kungsvägens nyskrivna barnopera är en lovsång till det pluralistiska samhället.

Barnopera

Dumma kungen

Musik Cecilia Damström, libretto Monica Vikström-Jokela, regi Seija Metsärinne, scenografi och kostymer Mimmi Resman, ljus Rabbe Hjelt. I rollerna: Stella Laine, Filip Werthmann, Jennifer Holmberg, Mirva Echevarria, Linus Laurén, Aurora Djupsjöbacka, Roberto Cacciatore. Musikinstitutet Kungsvägens elever, barnkörerna Canzona, Cavata B, dirigent Kristian Nyman. Urpremiär på Nya paviljongen 10.11.

Det första som slår mig när jag stiger in i salongen är att Musikinstitutet Kungsvägens nya barnopera är en enorm satsning. Färgprakten i Mimmi Resmans scenografi och kostymer är överväldigande och gör att Taikaservisen i Den lilla listiga räven på Nationaloperan nästan(!) bleknar i jämförelse. Allt är gjort med god smak och de många färgerna står i harmoniskt samspel med varandra.

Just det harmoniska samspelet är också i övrigt utmärkande för Cecilia Damströms och Monica Vikström-Jokelas skapelse, vad beträffar både musiken och intrigen. Dumma kungen är nämligen som en lovsång till det pluralistiska samhället, med en tydlig sensmoral som det inte går att ta miste på.

I blickfånget har vi en självupptagen och självsvåldig kung av Mittland som stiftar lagar bäst han tycker. Han och hans drottning opponerar sig kraftigt mot alla främlingar, och när tåglaster från Plattland flyter in tar de till alla knep för att stävja flyktingströmmen.

Tankarna går till Finland hösten 2015 och desperationen som präglade statsmakten när man inte visste vad man skulle göra med situationen. Ena dagen öppnade statsminister Juha Sipilä dörrarna till sitt hem, andra dagen stängde han desamma.

Ändå är det inte i första hand en Sipilä man kommer att associera till när man ser den dumma kungen, utan snarare någon av världens alltför många demokratiskt valda ledare, som aktivt manipulerar sin omgivning för att själva kunna regera mera. Jag tänker på en Erdoğan i Turkiet, en Orbán i Ungern, kanske en Mugabe i Zimbabwe, en Putin i Ryssland eller till och med en Trump i världens främsta demokrati.

I den här kontexten kunde man vänta sig en kris mellan kungen och plattlänningarna, för att berättelsen skulle nå en dramatisk knutpunkt och kulmination. Men lösningen på krisen är överraskande: Det är inte så att plattlänningarna har någon ny innovation eller infallsvinkel som kungen skulle sukta efter, eller så att det råder brist på arbetskraft, utan det är kungens ensamhet som gör att han ropar på hjälp. Det är när drottningen skadas som plattlänningarna duger som substitut.

Tacksamt att spela

Musikaliskt är det en bedrift att skriva musik som är så pedagogiskt sång- och gångbar att till och med en elevorkester med väldigt unga musiker kan spela den. Men just detta har Cecilia Damström lyckats med! Om första intrycket är att musiken är välfungerande bruksmusik, som ändå aldrig höjer sig över det alldagliga, revideras intrycket senast när gossopranen Tinder – tolk mellan mitt- och plattlänningarna – sjunger sin aria. Arian – där Damström fiffigt nog lånar inledningen ur Prokofjevs andra violin-/flöjtsonat – tillhör föreställningens finaste och Linus Laurén växlar snyggt mellan brösttoner och falsett.

I orkestern dominerar blåsarna över den relativt lilla stråksektionen (kvartett plus kontrabas), vilket gör att ljudbilden låter lite blåsorkesteraktig. Orkestern används ändå mångsidigt och materialet verkar tacksamt att spela. Massnumren fungerar också fint och barnkörerna hade uppenbart drillats till perfektion.

Solisterna är alla studerande vid Kungsvägens operaklass, alltså i praktiken vuxna med ett annat yrke i det civila. Att här fanns ett par skickliga skådespelare med gjorde att föreställningen hela tiden kändes som välspelad och välregisserad teater, också när sången lämnade en del att önska.

Till mina favoritrollinnehavare räknar jag – förutom Tinder – drottningen Stella Laine, som sjöng vokalt avancerat material med en koloraturs säkerhet. Roberto Cacciatore (Minister Mys) imponerade med sin myndiga baryton, Aurora Djupsjöbacka agerade polis med välutvecklad röst och Jennifer Holmberg (Ringa Rask) gestaltade med all tänkbar iver en överentusiastisk radioredaktör.

Hippieflärden blir speciellt påtaglig på slutet när hela publiken skall stämma in i allsång. Jag undrar om inte budskapet hade blivit ännu starkare om man bara hade fått vara passiv åskådare. Å andra sidan visade publiken att man gärna stämde in i sången.

Wilhelm Kvist Musikredaktör