Duke Ellington hedrades i lyxigt samarbete mellan symfoniorkester och storband

HSO:s stråkar spelade strålande och UMO var utmärkt som vanligt när Duke Ellingtons symfoniska repertoar hördes på Musikhuset.

Jazz

Symphonic Ellington

Helsingfors stadsorkester, UMO Jazz Orchestra, dirigent Antti Rissanen. Musikhuset 18.9.

Det blev en kväll av korta solon och minimal mängd improvisation, när UMO Jazz Orchestra och Helsingfors stadsorkester strålade samman för att framföra musik av Edward Kennedy "Duke" Ellington (1899–1974). Men det var helt väntat då det handlade om några av Ellingtons längre verk för stor sammansättning.

Det blev också en kväll av glans och prakt ovanlig i jazzsammanhang, både vad gäller musik och framförandet. Stadsorkestern som tusen ljudande stråkar med konsertmästaren Jan Söderblom i spetsen spelade med utmärkt frasering som ett instrument. UMO var utmärkt som vanligt.

A Tone Parallel to Harlem består av en koncentrerad sats och har ansetts av många, även Ellington, som hans bästa längre verk. Stycket som ursprungligen beställdes av Arturo Toscanini för NBC Symphony Orchestra är fjorton minuter långt på Ellingtons skiva från 1951. Smakfulla kortare solistiska saxofonsnuttar hördes av bland andra Pepa Päivinen och Manuel Dunkel. Mikko Mäkinen spelade utmärkt klarinettsolot, som på originalet spelas av Russell Procope.

Ellingtons inspelning är gjord med storband och då man lägger till stråkar förändras karaktären. Det blir en soligare technicolorbild av stadsdelen i New York.

I bluesen Non-Violent Integration hördes många men korta solon: klarinett från både klassiskt och jazzhåll, Dunkel, Tero Saarti på trumpet och Mikko Mustonen på basun. Roligast var kanske ändå att höra sju klassiska kontrabasister som spelar walking unisont.

Den tredelade sviten Night Creatures komponerade Ellington redan 1955, men den spelades in först 1963 då hertigen bytt till Frank Sinatras skivbolag Reprise, eftersom det tidigare skivbolaget tyckte att det var för dyrt att satsa på över hundra musiker för jazz.

Minimalistiskt och koncist piano à la Ellington serverades av Seppo Kantonen. Han ledsagade även Söderbloms effektiva solo, som förde tankarna till romerjazz.

Kvällens intressantaste verk var Queen's Suite för storband och stråkar. Ellington skrev sviten efter att han träffade drottning Elizabeth II. Skivan trycktes i ett endaste exemplar som skickades till Buckingham Palace. Den mindre sammansättningen utgjorde en välkommen kontrast till kvällens majestätiska ljudvolym. Single Petal of a Rose utan rytmiskt komp och den glamorösa Le Sucrier Velours är två av flera höjdpunkter i den sexdelade sviten.

Kvällen avslutades med fem välkända låtar från Ellingtons orkesterrepertoar. I Do Nothing Till You Hear From Me hördes arrangören, gästen Tero Lindbergs virtuosa trumpet. Mera sådant blev det i Caravan då hela sektionen plus Lindberg utbytte fraser både i leden och längst fram på estraden. Lindberg och UMO:s highnote-man Teemu Mattsson tävlade lekfullt om vem som kommer högst. Dirigenten Antti Rissanens arrangemang fokuserade på exotik genom unisona stråkar och mörka valthorn.

Kvällens andra gäst var vokalisten Juki Välipakka som känsligt tolkade Sophisticated Lady.

Konserten hör absolut till de bästa samarbeten mellan symfoniker och jazzmusiker som hörts på våra breddgrader.

Jan-Erik Holmberg

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46