Dubbla identiteter

En levande tvåspråkig miljö innehåller bra mycket mera än endast två språk.

Vi flyttade från innerstaden i Åbo ut till förorten Nummisbacken året jag fyllde sju. Den första veckan i det nya huset hade jag fått lov att cykla ända till slutet av gatan. Vid slutet av gatan hade jag glömt det och bestämt mig för att cykla vidare. Naturligtvis tappade jag omedelbart bort mig. När jag steg av cykeln för att se mig omkring kom två flickor i min egen ålder upp till mig. De frågade vad jag hette och vad jag gjorde där. De visste förstås att en ny familj flyttat in i det gula trähuset och vi ledde cyklarna hem. Tio minuter senare sade vi "moi" och "nähdään" utanför vår grind.

Jag blev god vän med de där två flickorna. Satu bodde ett halvt kvarter bort, hon hade en stor schäfer som mest stod ute på gården och skällde, barbiedockor i Abba-kläder, och ett utedass som var så kallt att man fick sitta på händerna för att inte frysa fast på vintern. Hennes föräldrar hade flyttat till Sverige, och hon bodde hos sin mormor och morfar som jobbade på båtvarvet Wärtsilä. Tio år senare skulle varvet gå i konkurs och verkligheten för många för alltid förändras. Men det visste varken morföräldrarna eller vi, och att jobba på varvet, det var något att vara stolt över det. Det sade han ofta, morfadern, när han på fredag kväll korkade upp en öl framför nyheterna.

Varje morgon tog jag buss nummer 3 till Cygnaeus skola, en enorm, gammal byggnad i centrum av staden med högt till tak och kakelugnar i klassrummen. Där lekte jag med de svenskspråkiga vänner som följt mig sedan dagis. Jag nämnde aldrig Satu och Nina för dem, men det var självklart att de flesta av mina klasskamrater också hade gårds- eller kvartersvänner som talade finska. På skolgården gick vi runt och runt i cirklar och jagade pojkar som – om vi fick fast dem – måste pussas. Det var i allas intresse att springa fort. Hemma lekte vi en form av tafatt som kallades för "kirkonrotta". Att jag var svensktalande nämndes, vad jag minns, aldrig. Det var självklart att det var i allas intresse att prata finska.

Ju äldre vi blev, desto fortare skedde språkbytet. I tonåren skedde det för säkerhets skull redan bland de svensktalande, helst innan vi nådde busshållplatsen. För mig skavde det alltid – till skillnad från de flesta Åbobor var jag aldrig helt tvåspråkig och under finskproven i skolan brukade jag experimentera med att sätta dubbla vokaler lite var som helst. Betygen blev varken bättre eller sämre, vilket säger mer om min finska än om proven.

Senare skulle det visa sig att det verkliga problemet inte var omgivningen. Det verkliga problemet var att jag var en annan person på svenska än på finska. Vännerna, de där två med glugg mellan tänderna och för stora cyklar, det iskalla utedasset, och de tafatta finsktalande pojkarna vi mötte på skridskoplanen hade format mig till en annan person än skolflickan som dansade balett. Då såg jag det som självklart, i dag ser jag det som en styrka. En levande tvåspråkig miljö innehåller bra mycket mera än endast två språk.

Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor

Aktia Aktiecertifikat Renare Europa ger tidsenlig diversitet åt placeringsportföljen

Mer läsning