Drottning för en vecka

"Vi behöver varandra. Inte som polerade varumärken, högt presterande, vilt konsumerande och slutligen väldigt ensamma superindivider. Utan som samtidigt ofullkomliga och fulländade varelser av samma art."

Så blev jag en drottning i en vecka. En kändis, en förebild, en auktoritet. Över ett hundratusen gånger kom man för att lyssna på mig, tiotusentals på ett dygn. Över tusen människor ville berätta vidare mitt budskap, ännu fler tyckte om det.

Så kan det gå när man vågar sig ut på de sociala medierna. I detta fall: en fyra minuters youtube-snutt som en del av en kampanj med syftet att få vanliga människor att tro på sitt vanliga jag (och därmed gärna köpa vanliga kläder).

Jag såg responsstormen komma redan under dag ett, och drog omedelbart den mentala fläktens jack ur eluttaget, bildligt sagt. Shit hits the fan, som man säger. Enligt forskning kring sociala medier kommer hatet först, stödet sedan – om någonsin. Jag tänkte inte bry mig; låt dem härja på det vanliga viset.

Men det blev inte så, tvärtom. Idel hjärtan, egna berättelser, bekräftelse och kamratstöd. Samtidigt undrade en ung kolumnist (HS 7.7) om det över huvud taget är möjligt att använda sociala medier på ett konstruktivt sätt, för att uppmuntra, inte trycka ner människorna. Vårt svar höll på att växa fram rakt under näsan på henne, online.

Vilket var budskapet då? Tre väldigt enkla punkter.

Du skall inte leva någon annans liv, utan ditt eget. Du skall vara du med dig själv, #minutitsenikanssa, som kampanjen heter. Fortfarande uppfostras kvinnor att främst tillgodose andra människors behov och förväntningar. I synnerhet de stora årskullarnas damer är just nu mitt i en – kanske osynlig – kamp att äntligen slänga lydnadens och snällhetens ok. Kanske får man sin vilja ur mammas ficka först då mamman har dött?

Du skall inte godkänna "ungdomlig" som en komplimang. Ålder får synas, erfarenhet skall respekteras och användas. Denna värld har insjuknat i den eviga ungdomens förvillelse, men det är vuxenskap och mognad vi har skriande behov av.

Du skall inte "dölja kroppens fel", som det heter i medierna. Ingen kropp är "fel", fast man kan känna sig obekväm i sin kropp, med sin sjukdom, i sitt fysiska kön. Men – för att citera Mark Levengood – Gud skapar aldrig sekunda, andrakvalitet. Varje människa är prima. Allt människovärde är intakt.

Klyschor? Kanske. Men denna storm på de sociala medierna, som en av allt flera, delade havet och avslöjade bottnen. Där finns en enorm, grundläggande efterfrågan, en längtan och ett sug, för bejakande och bekräftelse. Att jag duger. Vi behöver varandra. Inte som polerade varumärken, högt presterande, vilt konsumerande och slutligen väldigt ensamma superindivider. Utan som samtidigt ofullkomliga och fulländade varelser av samma art. Som ett bevis för denna motrörelse samlades också tiotusentals människor på väckelsefester under veckoslutet. Det finns törst efter dugandets evangelium, såsom på nätet så och i verkliga livet.

Så blev jag drottning för en vecka. Allt har sin tid. Allt är relativt. En video som visade de vanliga finländarnas midsommaruppköp, från öl till avokado och återigen öl, rullande på marketkassans band fick dubbelt så många tittare än mina veckotittare på ett enda dygn.

Hilkka Olkinuora