Drömmen om Mars ekar av religiös längtan

En expedition till jordens granne Mars framstår som allt mer möjlig. Men vad är det som driver drömmen om den röda planeten? Och varför är den dubiös? Fredrik Sonck hör ett eko av påskens uppståndelsemyt.

När jag som pojke gick och fick håret klippt på Kyrkoesplanaden i min födelsestad Vasa, brukade det finnas några exemplar av Illustrerad Vetenskap att bläddra i. Det var en fantasieggande tidning. Ofta föll mina hårtestar över artiklar som handlade om rymden och rymdfärder, till exempel om hur Mars skulle kunna befolkas. Småningom började jag betrakta Illustrerad Vetenskap som lite spekulativ, men spännande läsning var det. Och tidningen gjorde skäl för sitt namn: i synnerhet bilderna gav tanken vingar.

* * *

I dag framstår den bemannade Marsresan inte längre som en dagdröm. Det får väl betraktas som fullt möjligt att den blir av inom några decennier. Många talar också om en fast bas på Mars och den rymdsatsande entreprenören Elon Musk förutspår en regelrätt koloni med upp till en miljon invånare inom hundra år. Den tidtabellen verkar mer seriösa vetenskapsmän inte tro på, men det finns till och med idéer om hur den kalla och tunna atmosfären på lååång sikt kunde bli möjlig att andas, om människan introducerade syreproducerande alger på Mars yta. Vem vet – kanske kan den röda planeten en dag bli grön?

Nå, det sistnämnda är science fiction, även om inget går att utesluta då vi blickar millennier framåt. Som någon klarsynt analytiker konstaterat blir det förmodligen inte teknologin som på lång sikt sätter gränserna för kolonisationen, utan kapitalismen: historiskt sett har den triggat kolonisation då det funnits pengar att tjäna, och beträffande erövringen av rymden kommer Marsprojektet förmodligen att vara helt beroende av om mineralutvinning eller andra kosmiska nyttigheter kan generera en nettovinst.

* * *

Det är inte alls säkert. Tills vidare är Mars heller inget attraktivt investeringsobjekt ens för riskkapitalister. Också Columbus hade svårt att få sin Indien/Amerika-expedition finansierad, och då som nu är det stater, organisationer och (rika) idealister som kan förväntas agera pionjärer, helt enkelt för att dessa kan drivas av andra motiv än de rent ekonomiska.

Så är drömmen om Mars i väsentlig mån drömmen om äventyret, erövringen, upptäckandet, framsteget. På ett personligt plan för vuxna pojkar (och flickor), på ett politiskt för stater och organisationer som ser ett prestigeprojekt. Och visst är tanken kittlande. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag var oberörd av den, även om det är länge sedan jag läste Illustrerad Vetenskap.

För andra är drömmen långt starkare. Då ett holländskt konsortium för ett par år sedan sökte personer som ville delta i en Marsexpedition på 2020-talet fick de över 200 000 svar av hugade resenärer – trots att expeditionen inte innehöll någon returresa, utan i grund och botten bara lovade en ensam död någonstans i Mars kalla ökenlandskap.

Det stora intresset kan knappast enbart förklaras av att den här döden är förknippad med en viss ära och berömmelse. Jag menar, spektakulära självmordsäventyr som är betydligt lättare att förverkliga kan man hitta också på jorden. Anledningen att just Marsresan lockar, är naturligtvis att den är förknippad med ett "greater good", en mening som är större än det enskilda livet; en uppgift som är både alibi för och förstärkare av deltagarnas personliga äventyrslusta (liksom också av staternas självhävdelsebehov).

Atmosfären på Mars är kall och strålningen vid ytan är stark. Stark är också drömmen om Mars, som en del till och med vill kolonisera. Bilden är framtagen av en konstnär, på uppdrag av Nasa. Bild: NASA/Goddard Space Flight Center

Av den här anledningen talas det ibland om Marsresan som något som ligger i människans natur, att vi i grund och botten inte kan lägga band på vår arts strävan efter nya horisonter (i undertexten: att vi inte heller bör lägga band på oss, att det är så här vi uttrycker vår mänsklighet). Men ofta är den större uppgiften formulerad som något mer konkret, som att Mars är "en livförsäkring" för mänskligheten, ett sätt att garantera vår arts fortlevnad om något katastrofalt drabbar jorden: kärnvapenkrig, asteroidnedslag, galopperande klimatförändring. kan Homo sapiens ha en framtid på Mars. Ungefär så här har Elon Musk uttryckt sig. Och han är långt ifrån ensam. Den nyligen framlidne Stephen Hawking nosade i samma riktning. I Svenskfinland har Svenska Yles vetenskapsjournalist Marcus Rosenlund uttryckt sympati för tanken.

* * *

Men frågan är om dessa visioner har någon som helst realism inom en rimlig tidsrymd? Visst har mänskligheten ett ansvar för kommande generationer och visst lånar vi jorden av våra barn, kanske också av våra barnbarn och barnbarnsbarn, men längre än ett par generationer in i framtiden sträcker sig nutidsmänniskans ansvar inte i någon tjänlig bemärkelse. Och om vi betraktar vårt framtidsansvar, låt säga, ett sekel framöver så framstår det alternativa hem i universum som Mars kan erbjuda som ytterst torftigt. Livet på Mars är iskallt, trångt och utelämnat. Inom överskådlig tid levs det under tak, för atmosfären går varken att andas eller vistas i längre tider på grund av den kraftiga strålningen. Syre, vatten och mat är bristvaror och livet skulle i praktiken äga rum i en bunker.

Det är frapperande hur detta kan framstå som en dröm – eller ens en livförsäkring – när också de mest apokalyptiska och dystra klimatscenarierna inom samma tidsperiod inte kommer att beröva mänskligheten på luft som går att andas och vatten som går att dricka. Objektivt sett är klimatmardrömmen en betydligt behagligare verklighet än Marsdrömmen.

* * *

Jag har allt mer börjat betrakta den så kallade superentreprenören Elon Musk som ett villigt föremål för en halvblind genikult (efter att Steve Jobs avled blev jobbet som high-tech-messias ledigt). Det är inte så att jag vill sätta stopp för rymdforskningen. Inte är jag ens någon direkt motståndare till Marsexpeditioner. Men som läget är nu är drömmen om Mars etiskt dubiös.

Entreprenören Elon Musk presenterade sina planer på att kolonisera Mars på en kongress i Mexiko 2016. Bild: ULISES RUIZ BASURTO

För det första är den en distraktion från det arbete vi borde göra på vår egen planet. Musk och andra resursstarka teknologer och företagsledare borde mycket hellre ägna sig åt att ta fram renare el åt Teslorna på våra vägar. Det vore en betydligt viktigare gärning för mänskligheten, om än inte riktigt lika glamorös.

För det andra så är det uppenbart att en storskalig satsning mot Mars skulle späda på sotföroreningarna och koldioxidutsläppen i atmosfären på jorden. Förvisso är raketuppskjutningarna i dag så fåtaliga att deras klimatpåverkan är liten, men än så länge drivs inte Space X-raketer av solpaneler precis. Tvärtom går det åt enorma mängder energi räknat per kilo. Och att skjuta i väg en miljon människor + förnödenheter? Glöm det!

För det tredje är drömmen om Mars också djupt exklusiv, i bemärkelsen att den är förbehållen ett fåtal. Också om jorden av en eller annan apokalyptisk anledning (klimatförändring, kärnvapenkrig, meteoritnedslag) skulle bli obeboelig kommer plan B – även på väldigt lång sikt – bara att vara tillgänglig för dem som kan betala (eller har tur) och som är friska och livsdugliga. Om vi nu verkligen vägrar ta oss an den jämförelsevis enkla uppgiften att sätta stopp för den globala uppvärmningen, så kan vi också på Tellus bygga överlevnadsbunkrar, för betydligt fler människor till en betydligt lägre kostnad än på Mars.

* * *

Sakta i backarna, liksom. Visst kommer solen i något skede att växa till en röd jätte som kokar bort våra hav och en gång för alla förvandlar vår hemplanet till aska, men dit är det ännu ett par miljarder år. Chansen är stor att vår art går under långt innan dess, och det ojämförligt största hotet mot oss är vi själva. Det hotet kommer vi inte undan, ens på Mars.

Och i den insikten ligger kanske en nyckel till drömmen om Mars?

Ytligt sett verkar den handla om den kapabla människan, om varelsen som betvingar själva universum med sin anpassningsförmåga och intelligens. Men frågan är om den i grunden inte är sprungen ur ångesten över den inkapabla människan: hon som trasslat till det för sig på jorden, så illa att alla sociala, politiska och ekonomiska maktförhållanden och konflikter ter sig olösliga och eviga – om inte den där Dinosauriedödarmeteoritens storebror sätter punkt för allt (eller i varje fall nästan allt).

Det som hägrar på den röda planeten är alltså en andra chans, men inte bara till överlevnad utan till något bättre, till något som överlevnad på jorden inte kan erbjuda, till något som gör sig kvitt jordens eviga ledsamheter. Marslivet innebär förvisso knappa resurser, ont om utrymme, kosmisk utsatthet – men också en ny gemenskap på helt nya villkor, då alla är utlämnade åt varandra och det inte längre finns plats för den egoism och konkurrens som präglat varat på jorden, utan bara för jämlikhet, samarbete, syskonskap. En för alla och alla för en, som i filmen The Martian.

* * *

Det finns ett kraftigt religiöst eko i drömmen om Mars. Förtecknen må vara vetenskapliga, förment rationella, rentav ateistiska, men i grunden handlar den om död, uppståndelse och (chansen till) paradiset (som här liksom i religionen ska förstås som en harmonisk gemenskap).

Jesus dör på korset och nedstiger till dödsriket för att återvända till en värld som är ny, med ett löfte om evigt liv. I den nordiska mytologin föregår klimatkatastrofer, missväxt, svält och krig Ragnarök som innebär världens undergång, sånär som på människorna Liv och Livtrasir och ett fåtal gudar som tar sig an en ny och orörd värld. Och inte ska vi glömma gamle gubben Noas kosmiska resa som slutar i regnbågens jungfruliga värld, där han för mänskligheten vidare i fred med Gud.

Det är inte en helt orealistisk tanke att människans existens i en avlägsen framtid kan säkras bortom jorden. Det är inte det som är poängen, utan att drömmen om Mars i Elon Musks tappning är existentiell i en betydligt mer kulturell – för att nu inte säga religiös – bemärkelse än vad många skulle vilja medge.

Det problematiska? Ja, löftet om paradiset kan bara alltför lätt korrumperas. "You get pie in the sky when you die," sjöng Joe Hill om kristendomen, och också Marsdrömmen kan vara en snuttefilt, ett sätt att fly världens verkliga problem. Skillnaden mellan dem som vänder blicken mot natthimlen och söker Gud och dem som söker en liten röd prick är inte nödvändigtvis så stor. I båda fallen kan det handla om eskapism. För allt vårt hopp, alla våra ansträngningar måste riktas mot blå pricken, den enda, vår enda.

Fredrik Sonck Kulturchef

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00