Drömmen om hemkomsten

André Acimans roman om två unga mäns kärlek, Call Me by Your Name, blev en succéfilm. Minst lika intressant är hans memoar om en judisk släkt i Alexandria. Pia Ingström har läst en bok om judiskhet, exil och ett hotat modersmål "lika förtroligt, naturligt och nödvändigt som lukten av de egna sängkläderna".

André Aciman

• Call Me By Your Name

Övers. Peter Samuelsson

Brombergs 2018

• Out of Egypt. A Memoir

Picador 1994

Religion och sexualitet är en kombination som brukar innebära sorg och elände i film och litteratur. Men i André Acimans roman Call Me By Your Name – mycket tydligare än i filmatiseringen med samma namn – är det helt tvärtom. Berättaren, den 17-åriga italienska Elio, är passionerat förälskad i den sju år äldre amerikanen Oliver. Att de båda är judar innebär i Elios heta föreställningar den innerligaste av gemenskaper, en hemkomst i en berusande blandning av andligt och sexuellt:

"Jag var jude, Celan var jude, Oliver var jude – vi befann oss till hälften i ett ghetto, till hälften i en oas (...) där den ena människan rätt och slätt känner sin nästa och känner henne så utan och innan att det att bli berövad en sådan intimitet är galut, det hebreiska ordet för exil och förskingring."

Elios pappa är professor i filosofi, familjen är en italiensk akademikerfamilj och bär sin judiskhet "som man gjorde nästan överallt i världen: under tröjan, inte dold, men undanstoppad. 'Diskretionens judar' som min mor brukade säga." Oliver är inhyst i egenskap av forskare på familjens sommarvilla, för att arbeta med sin avhandling och njuta av deras lärda gästfrihet.

Celan, Herakleitos, Brahmsvariationer

Under den långa upptakten, sida upp och sida ner om Elios trånad och Olivers ja/nej/kanske-manövrer, blir jag ganska otålig. Mera upphetsande än att läsa om Elios sexuella längtan är det att föreställa sig hur dessa unga män diskuterar Celan och Herakleitos och roar varandra med att spela Brahmsvariationer på stycken av Mozart, allt medan solen skiner och god mat serveras.

Romanen tar sig när romansen börjar realiseras, med ömhet, upphetsning och sårbarhet hos båda parterna. Det är vackert, melankoliskt, sensuellt, inte utan humor. Och det judiska är genom hela romanen en grund för den dyrbara närhet Elio upplever med Oliver. Sex, absolut och utan blygsel, men samtidigt en övergripande samhörighet med helt andra dimensioner.

Elio har fått upplåta sitt sovrum åt Oliver, men snokar runt där när gästen är ute och lägger sig i hans lakan för att uppleva hans essens:

"Det var ju min säng. Men hans lukt var överallt, välgörande och barmhärtig, likt den främmande doft som plötsligt en gång hade omslutit mig när en äldre man bredvid mig i synagogan på jom kippur lade sin bönesjal över mitt huvud så att jag nästan försvann och förenades med ett folk som för alltid är skingrat, men som från tid till annan sluter sig samman när två människor sveper in sig i samma stycke tyg."

Lakanen, bönesjalen, tofflorna

Här ekar samma tanke som den Aciman levandegör i sin debutbok från 1994, Out of Egypt. I den finns förklaringen till varför han i dag är en judisk amerikansk författare med ett turkiskt efternamn som blivit berömd för en roman som utspelar sig i Italien. Den är också en underbart rik bok om en judiskhet, etnicitet, tillhörighet och utstötthet under först kolonialismens, sedan de moderna nationalstaternas era i Mellanöstern och i Europa.

André Aciman är född 1951 i Alexandria i Egypten, men hans farföräldrar och hans mormor var turkiska medborgare – ättlingar till de turkiska sefardiska judar som utvandrat till Turkiet från Spanien och Italien på 1400-talet, fördrivna av de europeiska regenterna och välkomnade av sultanen. I början av 1900-talet hade familjerna sedan utvandrat vidare, till Egypten.

Deras egnaste och innersta språk var ladino, den variant av spanska som konserverats i det judiska livet i Istanbul/Konstantinopel under 400 år, för att sedan eroderas av 1900-talets republikanska turkiska nationalism.

Så här skriver Aciman i sin familjememoar om mor- och farföräldrarnas språk:

"För dem var det ett språk som innebar att lossa slipsknuten och knäppa upp skjortknappen, ta på ett par väl ingångna tofflor, ett språk lika förtroligt, naturligt och nödvändigt som lukten av de egna sängkläderna, av den egna garderoben och den egna matlagningen." (Min övers.)

Samma intimitet, samma förtrolighet, samma sinnliga inlevelse som hos Elio blandas med sexuell upphetsning – men här vänder sig perspektivet mot en annan och större tillhörighet, en trygghet som ska ge skydd mot ett yttre hot.

För Acimans familj på 50-talet är ladinon skenbart bara en liten skärva i kalejdoskopet av språk – franska, italienska, grekiska, engelska, tyska och ett minimum av köksarabiska – i den rörliga och föränderliga krets man sedan urminnes tid levt i och där frågan "Vart flyr vi härnäst?" är inristad i allt, såväl minnen som framtidsberedskap.

Konstantinopolitanska sefarder vs arabiska slumjudar

André Acimans farföräldrar och mormor har lämnat den judiska enklaven i Konstantinopel som under republikens första decennier förvandlats från ottomanimperiets kosmopolitiska huvudstad till andrastad i en officiellt monokulturell nationalstat styrd från den nya huvudstaden Ankara.

De har slagit sig ner i det mångkulturella Alexandria i Egypten som mellan 1914 och 1922 var brittiskt protektorat och fortfarande under andra världskriget stod under starkt inflytande av Storbritannien.

Den judiska gemenskapen i Alexandria är grälsjuk, mångskiftande, paradoxalt sammansvetsad och dessutom i utkanterna förstärkt med greker och armenier, också de utvandrade från Turkiet. De konstantinopolitanska sefarderna på faderns sida kallar sina ingifta släktingar – morfadern är från Aleppo – för "giriga arabiska slumjudar", och konstaterar på tal om misshagliga bekanta att " judar som ni är orsaken till att alla hatar judar som oss". Den "arabiska slumjudens" dotter, Andrés mamma, är dessutom döv, vilket tidvis hetsar upp hans farmor till skamlösa utfall mot henne.

Aciman är tydlig med att det inte handlar om en idyllisk gemenskap och att släktingar verkligen inte behöver tycka om varandra – men att de hör ihop ändå. När det blir kris flyttar alla in i gammelfarmors stora lägenhet för att möta ödet tillsammans. De vet att som judar är de krisens självklara syndabockar – en vanlig minoritetsinsikt.

Och kris blir det. Efter andra världskriget har det brittiska inflytandet i Egypten minskat successivt, tills Frankrike och Storbritannien under Suezkrisen 1956 försöker återta kontrollen över Suezkanalen tillsammans med Israel, och misslyckas.

Judarna drivs ut

Som följd av konflikten utvisas 25 000 egyptiska judar, ungefär hälften av det totala antalet, ur landet och deras egendom beslagtas. André Acimans grandonkel Vili, "Turkisk-italiensk-anglofil-sekularised-fascistisk jude" och, visar det sig, brittisk spion, har brådstörtat lämnat landet redan före Suezkrisen och slutar sina dagar som Doktor Spingarn, godsägare i Surrey.

En stor del av släkten stannar ändå kvar efter Suezkrisen, men Alexandrias judar börjar lära sig att igenkänna odören av abattoir, slakthus, hemma hos varandra. Det är lukten av läder som kan förnimmas i hem där man redan börjat packa kappsäckarna för exodus när tecknena – nattliga telefonsamtal, arresteringar, närgånget myndighetsintresse för judiska företag – börjar anhopa sig. 1964 är det dags för Acimans familj. Faderns textilfabrik beslagtas, liksom familjens bilar och pengar.

"Det första man gjorde när det blev abattoir var att låta sig vaccineras. Inget land skulle låta oss komma över sina gränser utan intyg på att vi vaccinerats mot en rad tredjevärldssjukdomar," skriver Aciman.

Efter vaccinationen vill farmor köpa slipsar åt sin sonson. De går till en liten butik där ägaren Sidi Daoud visar dem en mörkblå slips med mönster i ljusblått och orange, "a stupendous piece of work", överväldigande fin. Och så ungefär hundra till. Det hela tar en halv timme, de köper fyra. Sen blir det kafé Athineos, därefter vill farmor köpa några böcker åt gossen, och gå på museum. Mellan destinationerna åker de droska, taxi eller spårvagn, med många snabba byten.

Stålnerver och davidsstjärna

På kvällen, när Andrés far får höra om expeditionen blir han rasande på sin mor: "Du tror att du är smart men vi kunde alla hamna i fängelse för det här!" Farmodern har under flera år smugglat ut pengar ur landet, och under dagens shoppingrunda har hon skakat av sig den egyptiska polis som skuggat dem och kontaktat sin mellanhand för den sista stora transaktionen. Många år senare frågar André henne vem det var, men hon svarar bara: "Man behövde nerver av stål."

Efter farmoderns djärva kupp är det dags för den sista sedern, den judiska högtidsmåltiden som firas den första dagen av högtiden pesach, i det gamla hemmet och hemlandet. Ingen i den sekulära familjen vet riktigt hur ceremonin skall gå till och hur texten ska läsas, eftersom de gamla männen är döda och redan Andrés pappas generation är sådana "diskretionens judar" att de inte behärskar ens de enklaste ritualerna. Situationen löser upp sig i uppgivet fnitter.

Under all den trotsiga elegansen i Acimans underbara memoar, alla de goda historierna om skälmar, smarta klipp och tappra kvinnor med stålnerver, finns smärtan och sorgen, den ständiga flyktberedskapen, medvetenheten om alltings mångfaldiga obeständighet.

Tre decennier efter landsflykten, som vuxen man bosatt i USA, besöker Aciman sin tant Flora i Venedig där hon drivit i land efter att släkten skingrats över världen 1964. De minns de döda, farmoderns förtvivlan och förfall i diasporan i Paris, grälsjuka mostrar och onklar. När han vandrar till sitt hotell genom den venetianska natten tänker han på "... dem jag älskat och slutat bry mig om och glömt att sörja och som jag nu önskar att fanns här med mig i samma hem, vid samma gata, i samma stad, i samma värld."

Och flera år senare skriver André Aciman Call Me By Your Name, en berättelse om två unga mäns sommarpassion, en annan variation av hemlängtan och begäret att smälta samman med en annan, lik och olik en själv. Det är atavistiskt, sexuellt, förvirrande – ett återsken av diasporatemat i Out of Egypt, som doften i lakanen och bönesjalen, de nötta tofflornas och hemspråkets förtrolighet. Elios fantasi om att älska med Oliver:

"Min davidsstjärna, hans davidsstjärna, våra två halsar som en, två omskurna judar förenade sedan urminnes tider."

Torsdagen den 16.5. uppträder André Aciman i Helsingfors i samband med en specialvisning av filmatiseringen av Call Me By Your Name (regi Luca Guadagnino). Fredagen den 17.5 uppträder Aciman på Helsinki Lit.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39