Drömmar om Sibirien

Sibirien är både borta och hemma, noterar Fredrik Sonck vid omläsningen av Ulla-Lena Lundbergs klassiska bok Sibirien.

Sibirien brukar ofta beskrivas som ett kallt helvete. Säkert är det därför det vidsträckta och glesbefolkade området fått låna namn åt andra platser som någon velat föreställa sig som särdeles djävulska. Jag har hört talas om kontor där de ödsligaste arbetsrummen i de mest avlägsna korridorerna refereras till som Sibirien. I Sverige lär det finnas hela 52 platser som kallas "Sibirien" åtminstone halvofficiellt – en ligger i centrala Stockholm. Och då vänsteraktivister ockuperade en villa i Hertonäs för några år sedan döptes den till socialcentret "Siperia", med ett visst mått av ironi får man anta.

I andra sammanhang – som i Facebookdebatter som gått i baklås – kan det ibland skämtas om att någon enveten meningsmotståndare bör förvisas till Sibirien. Allusionen på Stalins fångläger är tydlig, men den politiska korrektheten ger oftast skämtet grönt ljus. Utan tvekan har Gulag ändå, i hög grad genom Solzjenitsyn, förlänat den allmänna Sibirienbilden en air av lidande, hopplöshet och fångenskap.

För mig väcker Sibirien ändå också helt andra associationer. Eller snarare: vid sidan av fånglägrens mardröm har jag lätt att drömma om storslagen vildmark, orörd natur, vidder och midnattssol. Från en resa minns jag den bedårande Bajkalsjön, dess välsmakande omul och klara, kalla vatten.

Att jag inte är ensam om att vårda en trevligare Sibirienbild påmindes jag om då jag nyligen läste Ulla-Lena Lundbergs finfina bok Sibirien. Ett självporträtt på vingar (1993). Det som föranlett Lundbergs resor i österled är ett ornitologiskt intresse – vilket för övrigt gör boken särskilt läsvärd nu på vårkanten, i häckningstid – men visst är den också en sorts kärleksförklaring till mark och folk.

Jag hyser också en viss sympati för andra Sibirienverk, där 1900-talshistorian spelar en lite mindre roll och landskapen en större. Hit hör Werner Herzogs dokumentär Happy People: a year in the taiga (2010), men kanske framför allt en av mina första stora filmupplevelser, Akira Kurosawas Vägvisaren eller Dersu Uzala (1975) om den ryska forskningsresanden Vladimir Arsenjevs samarbete och vänskap med den nanajiske jägaren Dersu Uzala som är hans guide och räddare, men vars eget möte med moderniteten blir smärtsamt.

En slarvig postkolonial analys kunde säkert avfärda den skojige, rörande men också djupt kloka Dersu som en variant av den ädle vilden, men Kurosawa är nog på allvar angelägen ta just den utmaningen vid hornen. Visst är Dersu en representant för den andre och hans öde i någon mån typiskt, men slutresultatet är komplext och mångbottnat. (Dersu Uzala lär för övrigt vara George Lucas förebild för Yoda, Star Wars-universumets stora lilla hjälte, också han lätt att underskatta).

Men förstås vet jag att primitivismens fälla är lika läckert betad som den är nogsamt gillrad. Man får vara lite försiktig med sina romantiska föreställningar, både om landet och om skildringarna av det. Samtidigt tänker jag att Sibirien i någon mening inte är så avlägset. Samma tajga som syns utanför mitt finländska köksfönster sträcker sig ända till Stillahavskusten. Det finns variationer i terräng, klimat och arter, men också stora likheter. Det är vår på norra halvklotet. Och kanske är Sibirien så lockande för att det är både borta och hemma, samtidigt?

Fredrik Sonck Kulturchef

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33