Drömmar om mästerskap förbyttes i sju laudatur

Valde annan väg. Rebecca Hannén som skulle bli idrottare, men skador kom i vägen och så skrev hon 7 L i studenten i stället. Bild: Lauri Asanti

När Rebecca Hannén gick ut grundskolan kretsade hennes liv kring friidrott. Hon tränade två gånger per dag och drömde om att bli finsk mästare på medeldistans. I idrottsgymnasiet gav kroppen upp och hon tvingades tänka om. I vår skrev hon sju L i studenten.

På lördag blir det studentfest hemma hos Rebecca Hannén i Esbo. Hon fick sin vita mössa redan förra lördagen samtidigt som landets alla andra studenter, men det skedde uppe i Österbotten vid Vörå idrottsgymnasium, så det fanns inte tid att bila hem till Esbo och ställa till med fest genast.

Det är en strålande glad Rebecca som öppnar dörren. Livet ler igen, trots att gymnasietiden bar med sig stora motgångar och en bitter insikt om att hennes liv kommer att ta en annan vändning än hon tänkt sig.

– Jag drömde stort. Jag skulle först bli finsk mästare på medeldistans och sedan tävla internationellt i europeiska mästerskap eller i världsmästerskap. Men skadorna hopade sig och de blev långvariga. Förra våren tvingades jag inse att jag inte kommer att bli någon mästare i löpning. Det var svårt, hela min identitet försvann. Jag hade varit idrottare, nu var jag det inte längre.

I dag kan hon prata om motgångarna och det svåra beslutet utan att känna sig som en förlorare. Hon har accepterat att hon inte blev en professionell idrottare.

– Det finns annat i livet än idrott, försäkrar Rebecca Hannén.

Profil

Rebecca Hannén

Aktuell som: skrev studenten vid Vörå samgymnasium i vår och fick vitsordet 7L.

Ålder: 19 år.

Bor: I Esbo, men har vuxit upp i Kyrkslätt och bott de senaste tre åren i Vörå.

Familj: Mamma, lillasyster och styvpappa.

Framtidsplaner: Studier vid Åbo Akademi eller Lunds universitet.

Sommarplaner: Nu har jag äntligen tid att göra sådant som blivit ogjort hittills, som att sortera foton, skrapboka och läsa böcker. Jag sommarjobbar också heltid på trädgårdsavdelningen i en järnaffär.

Som barn bodde Rebecca med familj i Kyrkslätt. Hon tränade löpning i Sjundeå IF och satsade allt på friidrotten. Att hon skulle fortsätta studierna i Vörå idrottsgymnasium blev snart det självklara alternativet efter nian.

– Visst var det spännande att flytta till Vörå. Jag kände inte alls till Österbotten och bland de nya klasskompisarna fanns bara några som jag kände igen från tävlingar. Men vi som bodde på internat blev snabbt ett otroligt sammansvetsat gäng. De blev som min nya familj.

Rebecca Hannén hade känt av småskador redan tidigare, men i gymnasiet blev de värre. Träningstakten var intensiv, hon körde två pass om dagen, delvis på skoltid då hela 21 av gymnasiets kurser var idrott och gymnastik. Snart fick hon slitage i höften och fötterna började värka, hon steg lite snett. Det var svårt att plötsligt korrigera stegen.

– Tränarna vid gymnasiet var helt underbara. De anpassade mitt träningsprogram så att det skulle vara så skonsamt som möjligt, med mycket spinning, simning och styrketräning. De fanns där när jag behövde få prata ut om motgångarna och de hjälpte till med att boka fysioterapi.

Trots att lederna värkte fortsatte Rebecca träna och tidvis också tävla. Men glädjen förbyttes i smärta när kroppen inte fungerade och resultaten blev dåliga.

– Det var svårt att sluta träna, jag hade ju alltid njutit av att träna och tävla. Det var min vardag, det var det jag gjorde. Jag kände mig skyldig ibland då jag inte kunde delta i klassens gemensamma träningar. Jag funderade om jag förtjänade min plats på idrottsgymnasiet. Det var mentalt slitsamt, minns hon.

Ännu förra sommaren deltog hon i ett par distriktsmästerskap på 1500 och 2000 meter, men hon var inte i toppform och det kändes inte bra att ställa sig på startlinjen. Då var det bara att inse faktum. Hennes karriär som toppidrottare tog slut innan den ens kom i gång på allvar.

– Det var tungt att acceptera. Det har tagit mig ett år att komma över besvikelsen att jag inte någonsin kommer att bli finsk mästare.

Hannén fortsatte att träna men trappade ned på takten. I stället satsade hon lite mera på skolan. Det gav bättre utdelning. Resultatet i vårens studentskrivningar bjöd henne på en rejäl överraskning.

– Jag hade hoppats på L i mina favoritämnen biologi och geografi. På modersmålet hade jag också satsat. Men att det skulle gå så här bra i finska, engelska, samhällslära och matematik kom som en stor överraskning för mig.

Nu ser framtiden ljus ut för den forna medeldistanslöparen. Hon har sökt in till två olika högskoleutbildningar, marinbiologi och geologi, och hoppas kunna inleda studierna i endera ämnet i höst.

– Jag har återfått glädjen i att träna. Jag har släppt pressen på att prestera. Kroppen värker inte längre, jag mår bra. Visst följer jag med friidrottstävlingar när de visas i tv. Och det sticker till i mig då jag hör namnet på någon jämnårig som deltar. Det känns svårt ibland, men jag hoppas att det ska gå bra för kompisarna i tävlingar! Jag vet vad det krävs för att nå toppen. Det är ett hårt jobb.