Dricka och ta droger så länge det går

”Det dova mullret av psykisk sjukdom i min tillvaro förstärktes av mammas extrema religiositet och av landskapet jag fötts i; av att höra havets oavlåtliga dån i utkanterna”, skriver Amy Liptrot i sin självbiografiska bok.

MEMOAR

Amy Liptrot

Dagarna på Orkney

Översättning av Molle Kanmert Sjölander

Albert Bonniers förlag 2017

Mångsysslaren Amy Liptrots debutbok är speciell i och med att det är en självbiografi skriven av en 30-åring, och samtidigt en memoar som aldrig påstår sig vara något annat men ändå vidgas mot en stor allmängiltighet.

Det handlar om att från den skotska ögruppen Orkney komma till London, träffa en massa nya människor, dricka och ta droger – och klara av det en tid men sedan inte. Det handlar om gränsen som kommer emot, hur den ser ut och känns, och hur den kan hanteras.

Berättarjaget i Dagarna på Orkney (rätt entydigt Amy själv) har från början fått lära sig att livet inte är någon idyll, att trygghet bara är ett ord. Hennes pappa, som under berättelsens realtid bor i en husvagn på en av öarna, har under hennes barndom diagnostiserats som manodepressiv med schizofrena tendenser, och hon drar sig i nuet till minnes hur han under sina mörkaste perioder kunnat bli så svårhanterlig att läkare och polis anlänt med lugnande sprutor. "Det dova mullret av psykisk sjukdom i min tillvaro förstärktes av mammas extrema religiositet och av landskapet jag fötts i; av att höra havets oavlåtliga dån i utkanterna."

Osentimental saklighet

Något jag genast uppskattar hos Liptrot är hennes osentimentala saklighet: att hon med klar blick, utan försköning, kan se tillbaka på hur hon supit tills hon förlorat allt.

Och då hon berättar om sin alkoholism är det heller ingenting hon "bjuder på", utan helt enkelt något hon med facit i hand kan registrera och förmedla – på samma gång kyligt och emotionellt skakande, och utan moralism. "Jag försökte förstå hur jag hade kunnat låta ännu ett jobb gå mig ur händerna. Jag hade fattat att det skulle ske, noga analyserat varför det skulle ske men upprepat precis det som fick det att ske."

Någon verklig orsak till att hon dricker ges däremot inte. Kanske kunde man peka på moderns extrema religiositet, faderns psykiska problem och kulturchocken efter flytten till London – men i sin redogörelse vägrar hon att dölja sig bakom sådana förklaringar.

Och i själva verket behövs ju heller inga klart definierade skäl till hennes utförsbacke. Hon dricker för att hon vill dricka, och när hon inte längre är så säker på att hon vill göra ens det dricker hon för att klara av sitt drickande – liksom också sina oattraktiva arbeten. Samtidigt som alkoholen leder till att hon ofta tvingas se sig om efter nya och ännu mindre tilltalande jobb.

Pentti Saarikoski drack (enligt sonen Saska, i Sanojen alamainen, 2012) inte för att koppla av, utan för att kunna arbeta. Amy dricker inte för att dö, utan för att orka leva.

Karg men uttrycksfull

Liptrot skriver flyhänt, journalistiskt men ändå personligt, och framför allt är det uppenbart att hon via egna dyrköpta erfarenheter är väl förtrogen med sitt ämne.

Någon litterär undertext finns inte i den här berättelsen, kanske heller inte några direkta överraskningar, men den klarar sig också utan sådana element. Den står stadigt på egna ben, karg men uttrycksfull liksom de öar den till stora delar utspelar sig på – och Liptrot är en fin naturskildrare, som ömsint synliggör Orkneymiljöns möjligheter och begränsningar.

I själva verket framträder öarna och naturens krafter tydligare än människorelationerna, och jag tänker ibland att hon gärna hade fått vara lika detaljrik och nyanskänslig då hon beskriver personrelaterade skeenden som hon är i miljöskildringen. Nu återger hon visserligen en del centrala episoder ur sin berättares liv, men hon borrar sig mer sällan djupare in i scener med agerande eller samtalande människor. Möjligen är det här ändå på något plan konsekvent, eftersom Dagarna på Orkney också är en berättelse om ensamhet.

En dag i taget

När Amy efter en tid på en missbrukarklinik återvänder till sin uppväxtmiljö gör hon det med insikten att hon "måste ta sig för något mer än att låta bli att dricka".

Och hon betonar, gång på gång, hur mycket hon förlorat genom att dricka, och hur gärna hon ändå skulle vilja göra just det. Den saken är förstås viktig och tål att upprepas, men kanske inte hur många gånger som helst, eftersom den trots allt känns ganska självklar. Hon har förlorat mycket, men skulle ändå för kortare perioder kunna känna sig lyckligare och mer kreativ om hon drack. Det är så det är.

Efter tjugo månaders nykterhet tvingas hon fortfarande erkänna att inga läkemedel i världen kan släcka den djupare törsten. "Det är inte alkoholen i sig jag är ute efter, det är effekten av den: jag vill känna mig lättare."

Men eftersom hon kämpat sig fram till insikten om att den lättheten i längden blir dödligt tung kan hon fortsättningsvis avstå, en dag och en vecka i taget.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00