Dramaturgiskt fyndiga kristalliseringar

Violinisten och energiknippet Minna Pensola axlade – tillsammans med Janne Nisonen – Pekka Kuusistos mantel på ett sätt som inte lämnade mycket övrigt att önska.Bild: Pressbild

Tapiola Sinfonietta gav en extremt sönderspelad Mozart-symfoni nytt liv och energi, skriver Mats Liljeroos.

Tapiola Sinfonietta.

Dirigent: Janne Nisonen. Solister: Minna Pensola, violin, Janne Rättyä, dragspel. Rautavaara, Ligeti, Pulkkis, Mozart.

I Tapiolasalen 2.3.

Tapiola Sinfonietta är en flexibel ensemble och på grund av inhiberingar har även dess ledning på senare tid tvingats vara flexibel. När Pekka Kuusisto nu inhiberade fick man lov att vaska fram hela två ersättare, en dirigent och en solist, och efter diverse turer i långdansen hittades en lösning som måtte ha varit mycket nära det optimala.

Orkesterns egen konsertmästare, Pori Sinfoniettas chefdirigent Janne Nisonen, samt oförbränneliga energiknippet Minna Pensola axlade Kuusistos mantel på ett sätt som inte lämnade mycket övrigt kvar att önska och även om det hade varit spännande att bevittna Pekkas syn på Mozarts fyrtionde framstod Nisonens dito som på många plan engagerande.

Den extremt sönderspelade symfonin kändes nästintill nyförlöst, fräsch och energisk, och den enda felkalkyleringen var det onödigt makliga tempot i finalen, som aldrig fick tillräckligt med luft under vingarna. I övrigt höll sig Nisonen med föredömligt rappa tempon och det var överlag ett nöje att följa med hans dirigering – han kunde de facto gott och väl ha skippat såväl pinnen som podiet – som handlade om frasering och uttryck snarare än traditionell taktslagning.

Alert Mozartspel

Även i Uljas Pulkkis dubbelkonsert Crystallizations för violin, dragspel och stråkar (2008) var Nisonen föredömligt på hugget i samspelet med solistduon och ensemblen. Pulkkis dramaturgiska idé är fyndig: ett spektralt övertonsrikt, någorlunda modernistiskt klingande material genomgår några "kristalliseringar", för att i slutändan träda fram i all sin tonalt-melodiska prakt.

Detta är förstås en nötskalsförenkling av de mångfasetterade processerna, men idén visade sig inte desto mindre fungera ypperligt såväl i teorin som i den klingande realiteten. En realitet som Pensola och Janne Rättyä förlänade all tänkbar emotionell laddning och sensitivitet. Solostämmorna är mestadels fruktbart integrerade i den orkestrala väven, men tillåts sticka ut i varsin kadens som utmejslades till punkt och pricka av respektive solist.

Sinfoniettastråkarna och -blåsarna tilläts visa sig på styva linan i Rautavaaras meditativa Adagio celeste (2000) samt Ligetis snärtigt aforistiska 10 stycken för blåskvintett (1968) och man kunde bland annat lägga märke till nye vicestämledaren för TS-hornen, Ilkka Hongistos alerta spel. Hela gänget var självfallet på alerten i Mozart, även om helhetssoundet eventuellt framstod som onödigt polerat. Om en sådan kritik tillåts.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Genominformation förutspås ge bättre hälsa – men vad är ett genom egentligen?

Människans arvsmassa, hennes genom, är som ett bibliotek med oerhört mycket information. Därför väntas genominformation ge svar på många frågor om sjukdomar. 23.5.2018 - 00.00