Dramatisk cellokonsert och försonlig krigssymfoni

Det var förbluffande hur väl ungdomarna i akademiorkestern spelade under Sibafest-festivalens avslutningskonsert. Sauli Zinovjevs cellokonsert gick i ett svep och Madetojas andra symfoni spelades med tyngd.

Orkestermusik

Sibelius-Akademins symfoniorkester

Dirigent Atso Almila. Solist Sirja Nironen, cello. Madetoja, Zinovjev, Prokofjev. Sibafest, Musikhuset 3.2.

Sauli Zinovjev (f. 1988) är en intressant företrädare för de inhemska tonsättarnas y-generation. På Sibelius-Akademins kompositionslinje gick han sida vid sida med bland andra Sebastian Hilli (f. 1990) – båda utexaminerades för ett par år sedan – men estetiskt står de relativt långt från varandra. Medan Hilli trampar nya stigar i ett landskap där de stora modernisternas fotspår är lätta att skymta, söker sig Zinovjev framåt i ganska annorlunda, betydligt lummigare terräng.

Zinovjevs musik präglas av en intensitet som är ovanligt stark, här finns också en utvecklad melodisk dimension som är nästan lika sällsynt bland kollegerna. Vad gäller tonhöjderna skyr Zinovjev på inget vis tonaliteten, snarare är det som om han närmade sig den på nytt. Det kryllar av treklanger, som ofta är läckert expanderade och vad det harmoniska bygget beträffar hör man ofta djupa underströmmar. Formmässigt förefaller Zinovjevs kompositioner ibland som amöbor – väldigt flexibla och på något plan obestämda.

Alla dessa kvaliteter är närvarande i den nu uruppförda cellokonserten, där den intressantaste aspekten var just formen. Även om det relativt traditionella materialet kunde ha suttit bra i en tre- eller åtminstone flersatsig form, äger allt rum inom en sats. Kanske inte med samma andetag eller inom en och samma fras, men det är som om samma tanke sträckte sig från början till slut med en kulmination i mitten där Zinovjev för en stund närmade sig PH Nordgrens karghet. Sirja Nironen tolkade allt med hetlevrad inlevelse och stor säkerhet och hyllades rättmätigt av orkesterkollegerna när hon steg fram i solistrollen som en primus inter pares.

Förbluffande välspelat

Överlag var det återigen häpnadsväckande hur förbluffande väl de unga musikerna i akademiorkestern spelade under Sibafest-festivalens avslutningskonsert, hur samstämmig orkestern lät och hur rent spelet var. Studenterna är förstås inte lika rutinerade som fullfjädrade proffs, men det som förlorades i eventuell osäkerhet eller tillbakadragenhet vägdes upp av musikernas förmåga att blossa upp.

Förutom den nya cellokonserten hade dirigentprofessorn och festivalkaptenen Atso Almila valt att framföra sju satser ur Prokofjevs Romeo och Julia (svit nummer 2, 1936) samt Leevi Madetojas andra symfoni. Medan de välspelade Prokofjevnumren blev en festlig och storstilad avslutning kom en stor del av tyngden i konsertprogrammet att ligga på första halvan med kopplingen till inbördeskriget.

Madetojas andra symfoni fullbordades sommaren 1918 efter krigsslutet, då tonsättaren redan var sargad av broderns död till följd av en röd avrättning och tonsättarkollegan Toivo Kuulas död till följd av ett vitt pistolskott. Antti Häyrynen skriver i programbladet om hur Madetojas tvåa var "den enda betydelsefulla finländska kompositionen som förmådde tolka inbördeskrigets känslor i en djup och allmängiltig form" och hur verket efter uruppförandet uppfattades stå för försoning.

Men allt det här är förstås i någon mån efterhandskonstruktioner, för precis som Häyrynen också konstaterar hade kompositionsarbetet inletts redan 1916 och åtminstone de två första satserna talar ett helt annat språk än det krigiska. Krigstematiken träder fram först i tredje satsen, även om fröen kan ha funnits i tonsättarens medvetande redan innan kriget. (I det här avseendet kan en parallell dras till hur man länge uppfattade att Sjostakovitjs Leningradsymfonin beskrev belägringen av Leningrad, speciellt i första satsen, trots att den var skriven i sin helhet innan belägringen inleddes.)

Det väsentliga var förstås att denna sällan hörda symfoni lyftes fram och att publiken gavs tillfälle att höra alla berömda stegringar och allmäneuropeiska och finsknationella stämningar som här finns gott om. Och iaktta hantverket när tonsättaren utvinner det mesta ur ett litet motiv, en fallande kvart (som för en del av musikerna vid eventuell kortslutning i hjärnan också kunde associeras med punkbandet Apulantas Anna mulle piiskaa från 1996).

Dirigenten Atso Almila. Bild: Heikki Tuuli

Sauli Zinovjev, SirjaNironen och Atso Almila. Bild: Heikki Tuuli

Wilhelm Kvist Musikredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33