Dragsvik 1918: Finlands värsta humanitära katastrof i modern tid

Finlands första år som självständig nation var också det mest tragiska. Ett av dödens epicentrum låg i fånglägret i Dragsvik, där svält, sjukdomar och våld lade omkring 3 000 människor i en massgrav som ligger strax intill den parkeringsplats som används av dagens finlandssvenska beväringar.

En sen julidag 1918 inspekterade professor Robert Tigerstedt det röda fånglägret på det ryskbyggda militärområdet Dragsvik strax utanför Ekenäs. Han gjorde det i egenskap av nyutnämnd överläkare för lägret, en post som den 65-årige internationellt meriterade fysiologen – han var bland annat dekanus vid medicinska fakulteten vid universitetet i Helsingfors och medlem av Nobelkommittén i Sverige – erhållit på egen begäran.

Under vistelsen på sommarvillan i Jomalvik hade han inte undgått vare sig rykten om förfärliga förhållanden i Dragsvik eller stanken som omgav lägret. Bakom taggtrådsstängslet väntade som mest mer än 8 500 röda fångar på att myndigheterna skulle reda ut vad de eventuellt gjort sig skyldiga till under den röda upprorstiden.

Under tiden dog fångarna i mängder. De svalt, eller svältes, och plågades ihjäl under människovidriga omständigheter, visste ryktena berätta.

Ryktena var inte ogrundade.

Tigerstedt skakades av vad han såg.

I de smutsiga överfyllda kasernerna låg friska och sjuka fångar om vartannat på golv och våningsbritsar i stinkande kläder som inte tvättats på månader.

I ett litet fullsmockat rum i östra långa kasernen trängdes dömda tukthusfångar på fem- eller sexvåningshyllor från något lagerutrymme. Därifrån fick fångarna inte gå ut.

Eftersom hyllorna slagits samman med breda mellanrum mellan bräderna, måste de som sov på mellanhyllorna hela tiden andas in stanken från två andras kroppar och paltor, och de som låg högst uppe summan av alla dofter. När detta kompletterades av den stank som kom från en öppen tunna i hörnet där all avföring samlades, är det inte konstigt att till och med fysiologiprofessorn förskräcktes.

Så skrev senare fången Pekka Railo, som i egenskap av sanitär och apotekare följde med Tigerstedt på inspektionen. Denne skrev i sin tur en rapport över vad han sett, och sände den till ansvariga myndigheter i Helsingfors med krav på omedelbara åtgärder.

En ny massgrav

De hygieniska förhållandena var obeskrivliga för de mer än 6 000 fångar som fortfarande, två månader efter ankomsten, trängdes på det drygt 10 hektar stora lägerområdet. Där rådde brist på snart sagt allt: personal, mat, vatten, kläder, lakan, sängar, mediciner och kärl.

Varje julidag avled i medeltal drygt 30 fångar i Dragsvik. Den 20 juli var liemannens dagssaldo hela 65 personer, finländska män i sin bästa ålder.

Liken samlades i tsasounan, det ryska bönehuset, därifrån andra fångar bar i väg dem till den nyuppförda massgraven på åsen utanför området.

Ruovesiynglingen Lauri Niskanen var en av bärarna, som för arbetet fick större matransoner.

"Det var sommar och 30 grader varmt, och när liken låg där mot väggen i solgasset så kom dit så mycket flugor att när man stötte till dem så flög de upp så att luften blev riktigt svart. ...Insekterna kröp ut och in ur munnar och näsborrar på liken, och det var en så förfärlig syn", skrev Niskanen, som tvingades bära sin egen 66-årige far upp till graven.

Där, strax intill det som i dag är beväringarnas parkeringsplats, vilar han tillsammans med omkring 3 000 andra dödsoffer.

Dragsviklägret utvecklades till den kanske värsta humanitära katastrofen i Finlands moderna historia.

"Något motsvarande torde inte ha förekommit ens i tsardömets fängelser", skrev Tigerstedt i sin rapport.

Hur gick det så?

Var tjugofemte man i fängelse

Vid inbördeskrigets slut i maj 1918 hade de segrande vita tagit runt 80 000 röda som fångar. Enbart vid Lahtis gensköts 22 000 personer på flykt österut av tyskar som stigit i land i Lovisa. Nu beslöt man att alla skulle rannsakas för sin del i upproret. Ett enormt arbete väntade.

Fångarna utgjorde drygt två procent av Finlands befolkning. Runt 4 000 var kvinnor, vilket innebar att var tjugofemte finländsk man måste tillbringa den första sommaren i det självständiga Finland i fångläger.

Mer än 13 000 kom aldrig levande därifrån.

Lämpliga förvaringsplatser för fångarna, som armén ansvarade för, var de numera tomma ryska militärförläggningarna runtom i landet.

Den 18 maj föreslog chefen för fånglägerväsendet att också Dragsvik skulle användas för ändamålet. Den 23 maj anlände ett tåg från Sandhamn med ett par hundra vakter – värnpliktiga från Björneborgs regemente – och 300 arbetsfångar som skulle ingärda en del av militärområdet med taggtråd.

Bara fem dagar senare rullade de första tågsätten med tillbommade boskapsvagnar proppfyllda med röda fångar in till hållplatsen vid Dragsvik.

En dryg vecka senare var fångarna redan 7 400, dubbelt så många som befolkningen i Ekenäs. De kom från olika håll i landet. Från Fredrikshamn och Viborg kom tusentals röda som häktats vid krigets slutskede, och ännu var vid någorlunda god vigör.

Men från Österbotten anlände transporter av fångar i sämre skick. De hade i många fall suttit fängslade ända sedan krigets början i februari. Ett par hundra Närpesfångar var redan vid ankomsten så magsjuka i rödsot att de fick en egen kasern; Närpeskasernen, som i dag är stabsbyggnaden vid Nylands brigad.

I sämst kondition var fångarna från Brahestad där en smittkoppsepidemi rasat under våren. 144 av de fångar som den 3 juni skulle sändas till Ekenäs var i för dåligt skick för att åka. Av de 478 som bedömdes friska nog för att sändas i väg avled en på natten innan avfärden, sexton kroknade på vägen till stationen och fyra var döda vid ankomsten till Ekenäs.

Närmare hälften av den gruppen ligger i dag uppe på åsen.

I Gamlakarleby hade 500 fångar insjuknat i recurrensfeber, en borreliabesläktad sjukdom som spreds av löss. Trots att distriktsläkaren förbjudit bortförande av sjuka fångar, sände den lokala kommendanten i väg dem tillsammans med de friska i en last på omkring 800 man till Dragsvik.

Följderna visade sig senare under sommaren. Snart sagt alla fångar i Dragsvik smittades av "skyttegravsfebern", vilket blev en avgörande orsak till den höga dödligheten just i Ekenäs.

Kaotisk början

Dragsviklägret var en tragedi redan från början. Det i all hast uppförda lägret fick sina tjänstemän utnämnda ungefär samtidigt som fångarna kom. Lägerchefen Kaarlo Leisten anlände med den första fångtransporten från Fredrikshamn.

Allting växte direkt ledningen över huvudet.

I kaoset fick fångarna söka sig inkvartering bäst de kunde. Den starkes lag gällde. Vartenda skrymsle utnyttjades, och trängseln bara ökade allt eftersom nya fångar anlände. Sexhundra kvinnor förvisades till en egen, noga bevakad, kasernbyggnad.

Förhållandena i lägret blev snart helt obeskrivbara. Redan att organisera avträden för 8 000 man var svårt. Klosetterna i kasernerna stockade sig och svämmade över direkt.

Det fanns inga möjligheter att tvätta sig själv eller sina kläder. Det ryskbyggda vattentornets kapacitet räckte inte ens till dricksvatten åt fångarna i sommarhettan. Det fanns varken sängkläder eller klädombyte, så fångarna gick i allmänhet i samma otvättade kläder som de haft hela våren.

Först i juli öppnades en passage ner till stranden vid Dragsviken, så att de fångar som ännu orkade kunde ta sig ett bad. Men redan den 15 juni klagade lägerläkaren Toivo Ellilä i ett brev till överläkaren i Helsingfors:

"Eftersom det sändes närmare 8 000 fångar till Ekenäs krigsfångläger innan de för fångarna avsedda bostäderna, köken, sjukhus o.dyl ens något så när fåtts i skick, är också de hygieniska förhållandena här närmast olidliga.

Smutsen i kasernerna är förskräcklig. Varenda fånge har klädlöss och dessa kan inte fås bort innan fängelsets bastu fåtts i skick. Mat har inte kunnat utdelas tillräckligt eller jämbördigt – på grund av personalbrist har också några fall av hungersdöd inträffat. Det råder också stor brist på dricksvatten, vattnet tar alltid slut kring 4-5-tiden på eftermiddagen. Detta tvingar fångarna att försöka stilla sin törst genom att dricka vatten i diken och små pölar."

"Maten är slut"

Det var enorma mängder mat som armén skulle förse de röda fångarna med. På en månad behövdes till exempel 180 ton bröd och 60 ton smör för att uppnå de minimiransoner man ansåg att fångarna behövde för att överleva.

Men var fanns sådana mängder mat i det krigshärjade landet, då det pågående världskriget dessutom omöjliggjorde utrikeshandeln?

Vid midsommartiden blev matbristen akut i Dragsvik. Den 20 juni skrev den förtvivlade Ellilä: "Maten är slut. I dag delades endast ut 35 gr bröd till frukosten. Hela kalorimängden i dag är högst 800 (åttahundra). I går ca 1 000. I morgon delas inte alls ut något bröd. … Flera fångar ber att de ska skjutas hellre än att de ska svältas till döds här."

I ett annat brev samma dag avslöjas orsaken: intendenturen i Helsingfors hade slarvat bort beställningen av 30 ton rågmjöl. "När man letade fann man den bland papperslapparna. Eftersom fångarna nu enligt läkarna på grund av brödbrist hotar bli offer för svältdöden och läkarna samt övrig personal hotar avgå, ber jag att åtgärder vidtas för att åtgärda brödbristen", skrev lägerchefen Leisten.

Följande dag fick de 8 600 hungrande fångarna en halv sill till frukost.

Inget annat!

Först fyra dagar senare kunde man servera lite bröd igen – havrebröd, som malts samman med sådor och allt. Det blev den beryktade stickiga "piikkimurikkan", som blev förödande för många fångars matsmältningsorgan.

En liknande effekt hade den vämjeliga lutfisksoppa, som serverades till middag varannan dag och som fångarna hade svårt att få ner. Vid lägergranskningarna visade det sig att soppan tillreddes så att den torkade klippfisken först låg i blöt i tre dagar i perforerade trälådor i det grunda sommarljumma strandskvalpet nere vid Dragsvikstranden.

Utanför taggtrådsstängslet flockades anhöriga i hopp om att i ett obevakat ögonblick kunna kasta över ett matpaket till dem på andra sidan.

Men det var förbjudet i hela landet sedan slutet av maj!

Man fruktade att anhöriga kunde smussla in vapen till lägren, och med hänsyn till rådande matbrist ansåg man det bäst att myndigheterna skulle sköta om mathållningen.

Många försökte trotsa förbudet. Det kunde bli ödesdigert.

Den 3 juli sköt en vaktsoldat ner den 32-årige Johan Edvard Nyman från Borgå, som trots tillsägelser närmade sig stängslet, där hustrun väntade med ett paket.

Det här var ändå en av ganska fåtaliga dödsskjutningar i lägret. I Dragsvik sköts endast 13 fångar, de flesta efter flyktförsök som i början av juni bestraffades med arkebusering. Men visst hände det att sinnet rann över på vaktmanskapet och fångar fick plikta med sina liv.

Rykten i offentligheten

Få var omedvetna om vad som hände i fånglägren. Redan i slutet av maj slog Svartåpatronen Hjalmar Linder i en uppmärksammad insändare i Hufvudstadsbladet larm om den förfärliga situationen. Insändaren väckte en våldsam motreaktion i vita kretsar och Linder lämnade strax därefter Finland för att aldrig mer återvända.

Det tragiska är att Linder skrev sin insändare redan INNAN fångarna anlände till Dragsviklägret! Men ingen ville lyssna på hans varningar.

Den lägeransvarige ministern Wilhelm Thesleff gav i samband med en interpellation den 5 juli lugnande besked om lägren. Han medgav att det förekommit problem.

"I början hände det i några fängelser att fångarna inte på flera veckor kunde få rena linnekläder och var tvungna att ligga på golvet i sina kläder", sade ministern.

I Dragsvik skulle fångarna ännu i många veckor efter detta ligga på golvet, utan vare sig sängkläder eller klädombyte.

Thesleff hade också sin egen förklaring till den höga dödligheten – ryssarna: "Om man beaktar, att de upproriska varit i nära beröring med trupperna från öst och därigenom smittats av de epidemier som härjar i Ryssland, så är det förståeligt att hälsoförhållandena i fånglägren inte är tillfredsställande."

Senaten insåg dock att en hungerkatastrof hotade och gav order om att mindre skyldiga fångar skulle få invänta rättegången på fri fot. I juli frigavs 1 200 fångar från Dragsvik.

När statsförbrytelsedomstolarna den 10 juli kom i gång med sin verksamhet i Ekenäs uppkom ett nytt problem. De dömda fick inte längre komma i någon kontakt med de andra fångarna. En del av kasernerna i Dragsvik gjordes därför i all hast om till tukthus.

Det var en sådan cell som professor Tigerstedt steg in i under sin inspektion.

Hans rapport den 5 augusti hemligstämplades, men smugglades till Sverige. Resultatet blev en "skandal av ansenliga dimensioner", som Svenska tidningen i Helsingfors uttryckte saken. Då hjälpte det inte att Hufvudstadsbladet försökte beteckna uppgifterna från Dragsvik som – vad vi i dag skulle kalla – "fake news", och påstå att endast en fånge skjutits och att det högsta antalet dödsfall per vecka uppgick till 140.

Samtidigt fortsatte dödligheten i Dragsvik vara förfärande hög.

Hälften av alla röda dödsfall i augusti inträffade just här.

Läget förbättrades när ansvaret för fånglägren den 15 september överfördes från armén till den civila fångvårdsstyrelsen. En del fångar benådades och frigavs under hösten. Men ännu vid årsskiftet satt fler än 1 000 fångar kvar i Dragsvik.

Skribenten är historiker, lärare och författare till boken Fånglägerhelvetet Dragsvik – massdöden i Ekenäs 1918, som han gav ut på förlaget Proclio i somras. I finsk översättning ges boken ut av förlaget Atena. På bokmässan i Helsingfors diskuterar Lindholm inbördeskriget 1918 med Anna Lindholm, Torsten Ekman och Peik Henrichson på Edith Södergran-scenen (lördag klockan 13.30). På samma scen (söndag klockan 12.00) berättar han mer om sin bok om fånglägret i Dragsvik.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00