Donner i landet som är världens ända

Jörn Donner skriver, alltså och finns han till. Men känner skam för landets regering och dess invandringspolitik i ett land som "inte är världens navel, snarare dess stjärt”.

Jörn Donner: Suomi Finland

Förlaget 2017, 120 sidor

De politiska makthavarna har gjort Finland till ett land som Jörn Donner skäms över och själv undrar han om allt det han åstadkommit haft någon som helst betydelse. Donners senaste bok, Suomi Finland, är en pessimistisk betraktelse av både Finland och författaren själv.

Den sura tonen i boken är i och för sig inte överraskande. Det är ju fråga om Jörn Donner. Däremot överraskades jag av att jag blev på så gott humör ju längre jag läste.

Det är inte bara de många gapskratten Donners beskrivningar av personer och fenomen framkallar. Mer handlar det om Donners perspektiv och om hur han sätter Finland i ett sammanhang och med en inte så liten portion elakhet visar hur tragikomisk regeringens enkelspåriga politik egentligen är. Tragisk för jämlikheten, solidariteten och toleransen, men avslöjade och avklädda makthavare är nu bara ganska komiska.

Soini

Fast Timo Soini behöver Donner inte klä av. Redan på 1990-talet ville en spritt naken Soini avhandla aktuella frågor med Donner i riksdagens bastu.

Senare hade Donner ett nära samröre med Soini när de satt i riksdagens utrikesutskott. Det var efter den sannfinländska skrällen 2011 och Soini fungerade som utskottets ordförande. Då berättade Soini att han efter valet 2015 vill föra in sitt parti i regeringen och bli utrikesminister.

Så gick det ju och enligt Donner är Soini "trots sina sympatiska personliga egenskaper en källa till skam".

Själv har jag under årens lopp träffat Soini i ett antal olika informella sammanhang och de sympatiska personliga egenskaper Donner talar om lade jag också märke till under den tid Soini var ordförande för riksdagens minsta parti. Nu är det ändå ett bra tag sedan jag såg något av dem, men jag kanske har blivit skumögd.

Skam

Källan till skam är naturligtvis den omänskliga invandringspolitik som Soini hämtat med sig in i regeringen, som i sin "motbjudande inkompetens" nu gör sitt bästa för att drömmen om ett tolerant och öppet Finland ska gå i kras.

Soini är alltså inte ensam skyldig och Donner beskriver sina känslor för hela regeringens partiordförandetrio Centerns Juha Sipilä, Samlingspartiets Alexander Stubb, nu utbytt till Petteri Orpo och Timo Soini så här:

"När jag ser dessa tre män grips jag av illamående och spysjuka."

Donner tror att bara en jordbävning kan fälla regeringen, så han tvingas väl må illa i ett par år till. Om han lever så länge, vilket han själv är ytterst osäker på. Illamåendet blir säkert inte bättre av att han antagligen inte är den enda finländare som känner på samma sätt.

De som protesterar mot regeringens "utstötningspolitik" har Donners fulla sympati. Han tror ändå inte att protesterna leder någonvart, utom att de kan ge gott samvete åt dem som protesterar. Han drar sig till minnes sina protester mot Israels behandling av palestinierna. De ledde ingenvart och han fick inte ens gott samvete.

Svenska

Vi vet inte hur världen skulle ha sett ut om Donner och andra världen över inte hade protesterat mot upplevda orättvisor, som Vietnamkriget, till exempel, men pessimismen han uttrycker inför sina påverkningsmöjligheter har också att göra med åldersrasism. Den tycker han har drabbat honom på samma sätt som andra över sjuttio. De som passerat den kritiska gränsen försvinner ur offentligheten och ingen lyssnar. Nästa gång de förekommer i offentligheten är i dödsannonsen.

I politiken drabbar åldersrasismen redan dem som fyllt 55, åtminstone om det gäller att få en maktposition, menar Donner. Undantagen är om man är president eller lyckats bli partiledare. Den sänkta pensionsåldern inom politiken innebär att man avsiktligt struntar i den last av erfarenhet och kunskap en person som fyllt 55 eventuellt kunde tillföra.

Donner har inte i någon högre grad engagerat sig i kampen för det svenska i Finland, men konstaterar i boken att det pågår en stark språklig och kulturell segregation som eliminerat svenskan som det språk bildade finskspråkiga anser sig behöva behärska.

Utvecklingen försnabbas av att finskspråkiga journalister varken kan eller vill läsa svenska. Det som skrivs och sägs i de svenskspråkiga medierna lämnas därmed oftast obeaktat och utesluter en dialog mellan språkgrupperna, påpekar Donner.

Genombrottet kom 2015, när SFP lämnades utanför regeringen och koalitionens ledande figurer ser det som otänkbart att "besmutsas med svenskhet".

Stjärt

Donners egocentriska filosoferande kring samhällsnytta, åldrande och död tar ganska mycket plats i en bok på 120 sidor, men så beskriver han sin text som "perverst självcentrerad". Dessutom ställs ju frågan om i hur hög grad samhället ska satsa på åldringar, som inte bidrar till samhällsnyttan, i olika sammanhang där makthavare samlas med sina prislappar.

För egen del anser Donner att han har blivit oproportionerligt dyr i drift, men ger sig fortsatt levnadslicens eftersom han ännu anser sig vara arbetsduglig och därmed till nytta för samhället. Hans personliga överlevnadsmotiv är klart: "Jag skriver, alltså finns jag till".

Även om det då ska vara i landet som "inte är världens navel, snarare dess stjärt".

Marianne Lydén fri journalist och författare och f.d. politisk reporter på HBL

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33