Donald Trump och Kinasyndromet

Maos Kina var en pytteliten spelare i världsekonomin, så liten att den knappt syntes i den internationella statistiken. Xi:s Kina är en bångstyrig jätte.

Tillväxten i världsekonomin är stark och når upp till nästan fyra procent i år, förutspår Internationella Valutafonden IMF i sin senaste rapport. Men IMF ser ändå mörka moln på himlen, det mörkaste i form av handelskonflikten mellan USA och Kina. Ett växande underskott i handeln med Kina har fått USA att hota med höjda importtullar, Kina har svarat med samma mynt och USA har därefter hotat med tullar för ännu fler produkter.

IMF uttalade sig ovanligt skarpt i mitten av april. Budskapet var att det multilaterala handelssystemet, som gynnat tillväxten i världen, "löper risken att raseras" när nu "de första skotten avlossats i ett potentiellt handelskrig". Det var hårda ord. Håller Donald Trump och hans stab på att sabotera världshandeln och den ekonomiska tillväxten? Eller har den amerikanske presidenten bara reagerat på den kinesiska utmaningen på ett sätt som hans föregångare borde ha gjort redan långt tidigare?

För att finna ett svar måste vi gå en bit tillbaka i tiden.

Snabbspola drygt fyrtiofem år bakåt och vi ser ett slutet Kina, ointresserat av västerlandets lockelser och styrt med hård hand av Mao Zedong. Med hjälp av den så kallade pingpongdiplomatin tog USA de första stegen som sakta öppnade Kina mot västvärlden efter president Richard Nixons besök i Mittens Rike år 1972. Nixon hade redan flera år tidigare sagt att "vi inte har råd att för evigt lämna Kina utanför familjen av nationer". Kina skulle inkluderas.

Samma logik ledde till att Kina blev medlem i Världshandelsorganisationen WTO år 2001: Alla hade något att vinna på att ta med Kina i ett system med gemensamma spelregler. Och så fanns givetvis också förhoppningen i väst att ett ökat samarbete med ett allt rikare Kina skulle främja demokrati och frihet.

Men tillbaka till ordförande Mao. Hans Kina var en pytteliten spelare i världsekonomin, så liten att den knappt syntes i den internationella statistiken. Hellre än att utveckla relationerna med väst satsade Mao på att sprida kommunismens välsignelse till andra utvecklingsländer som likt Kina tvingats uppleva utländskt förtryck. Dörren mot väst öppnades bara aningen på glänt.

När sedan Deng Xiaoping inledde sina ekonomiska experiment med marknadsekonomin i mitten av 1980-talet var landet alltjämt en pytteliten ekonomisk aktör, men nu med utvecklingspotential. Tillgången på billig arbetskraft fick utländska företag att ställa sig i kö och affärsdelegationerna avlöste varandra. Som utlänning var det lätt att gripas av optimismen; jag vet, för jag deltog själv i en delegation år 1987. Kontrasten var då enorm mellan några dynamiska frizoner där glittrande skyskrapor växte mot skyn och resten av landet där planekonomin fick tiden att stå stilla.

Snart inleddes en process som skulle förvandla Kina till hela världens fabrik. Utifrån sett framstod Mittens Rike i ett ekonomiskt perspektiv som mer lockande än hotfullt. Men det var en naiv felbedömning från västvärldens sida.

När nu president Xi Jinping har uppnått den absoluta makten är Kina inte längre en liten aktör, inte heller ett land med utvecklingspotential. Dagens och framför allt morgondagens Kina är en bångstyrig jätte med förutsättningar att dominera.

Redan nu är Kina världens största exportör och näst största ekonomi. Landet är den största investeraren utomlands genom företagsköp. När kinesiska bolag, med kommunistpartiets goda minne, köper in sig i europeiska högteknologiföretag, såsom robottillverkaren Kuka eller biltillverkaren Daimler, väcker det oro. En orsak är misstankarna om industrispionage, något som Donald Trump anklagat kineserna för i år liksom flera europeiska auktoriteter tidigare. Men den kanske största orsaken till oron är en offentlig jättesatsning på högteknologi, välsignad av kommunistpartiet.

Under Xi:s fem första år vid makten växte den kinesiska ekonomin med 50 procent, en anmärkningsvärd utveckling. Nu vill presidenten lägga i en ny växel med hjälp av projektet "Made in China 2025" för att höja förädlingsgraden. Regimen har valt ut tio olika branscher som omfattar bland annat artificiell intelligens, robotik, biomedicin och elektriska bilar. Målet är att göra landet världsledande år 2025. Det här ska ske med hjälp av både omfattande statsstöd och protektionism. Kina ska så långt som möjligt bli teknologiskt självförsörjande.

Kineserna drar nytta av det internationella handelssystemet och frihandeln men spelar enligt sina egna regler.

Inför kommunistpartiets nationalkongress i oktober i fjol förkunnade Xi Jinping att "socialismen med kinesiska förtecken har passerat tröskeln till en ny era". Och han fortsatte: "Den ska utgöra en modell för andra länder som vill snabba på utvecklingen utan att ge upp självbestämmandet."

Flera afrikanska auktoritära ledare beundrar öppet Xi:s Kina. Det gör också Ungerns Viktor Orbán, vilket inte är så underligt. Kina är den framgångsrika handelsnationen som stänger gränserna för allt det man inte vill ha: konkurrenter, främmande idéer och flyktingar.

Ännu har Donald Trumps strafftullar inte trätt i kraft, inte heller Kinas motåtgärder. Men många av den fria handelns förespråkare varnar för att redan risken för ett handelskrig leder till sjunkande tillväxt och vikande börskurser.

Det är svårt att säga vilken effekt sabelskramlet mellan världens två största ekonomier kommer att få. Likaså är det svårt att förutse nyttan av strafftullar för den amerikanska ekonomin. De slår nämligen tillbaka mot många amerikanska företag som använder kinesiska underleveranser. Ändå har den twittrande presidenten en poäng i sitt utfall mot Kina.

Det här kan vara sista möjligheten att förmå Kina att följa gemensamma spelregler i handelspolitiken. Ju mer ekonomiskt dominerande landet blir, desto mindre mottagligt blir det för påtryckningar. Om Donald Trump nu i elfte timmen sätter press på Kina har han kanske inte helt fel.

Hans föregångare har inte vågat utmana Kina och hans efterträdare kommer antagligen att vara för sent ute.

BJÖRN SUNDELL är fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL

Björn Sundell fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning