Domesticerade Mumintroll på gästspel

Mumin genom kinesiska ögon ser lite annorlunda ut.Bild: Bei Baozhong

Marina Meinander och Marcus Groth har satsat på sångerna då de bistått Nationella Barnteatern i Kina i deras uppsättning av Kungen i Mumindalen.

Barnteater

Tove och Lars Jansson: Kungen i Mumindalen Dramatisering: Marina Meinander, Marcus Groth. Regi: Marcus Groth. Musik: Erna Tauro. Kostym & scenografi: Carmela Wager.

Nationella Barnteatern i Kinas gästspel på Svenska Teatern 24.11.

Det finns många som satt upp Mumin på scen, och få som lyckats fånga essensen. Med all stoppning runt kroppen och de stora näsorna blir Mumintrollen med förlov sagt klumpiga. Att få Mumintrollen scenanpassade är verkligen inte ett lätt projekt. Det är ju dessutom nästan omöjligt att få dem att se ut som i böckernas illustrationer. Lilla My ska inte vara lika stor som en vuxen person. Det hör till de saker barnpubliken svårligen kan förutsättas "tänka bort".

När den kinesiska Nationella Barnteatern valt Kungen i Mumindalen, där kungen på sin rådgivares uppmaning inleder ett stort uppfostringsprojekt i Dalen, har man hittat en väl motiverad ursäkt för att ta av sig näsorna. Uppfostringsprojektets mest synliga del är att bannlysa allt som är annorlunda – och dit hör ju onekligen näsorna.

Föreställningen inleds med en presentation av persongalleriet. På ett plan stannar allt vid det. Kungen är den barnsligaste av alla på scen. Han tycker, i likhet med trollen, att det går lika bra att steka plättar i salongen som i köket. Hans rådgivare är en syskonsjäl till Misan, som i sin nit bromsar allt och alla. Rådgivaren Karlson och Misan är de facto de mest framträdande rollerna. Anarkisterna Mumintrollen och Lilla My finns med, men deras utrymme i uppsättningen är ändå begränsat.

Repetitionerna av skådespelet som initieras i början, Lejonbruden, kommer aldrig riktigt till skott. Det hela stannar vid repliken "Ödesnatten, ödesnatten", lejonets rytanden och spridda tankar kring rollbesättningen. Här finns något infantilt som irriterar, till exempel en toaletthumor som känns ganska främmande i sammanhanget. I den svenska textningen ser man spår av den janssonska humorn och kreativiteten och man kan hoppas att det finns mer av den i replikerna i kinesisk språkdräkt.

Många sånger

En god sak är alla sånger man tagit med, i Erna Tauros tonsättning. Sången, den stiliserade men snyggt ljusa och lätta scenografin, dräkterna i noggrant uppförande och också själva skådespelararbetet är i sig grundligt repeterat och välgenomfört. Skådespelarna är utan tvekan skickliga. Men lite blodfattiga. Marina Meinander och Marcus Groth har kortat ner pjäsen rejält och satsat på sångerna. Om de har haft tanken att bevara så mycket som möjligt av Janssons Mumin-anda har det varit rätt val. Det är ändå fascinerande att se hur nära originalet Nationella Barnteatern kommer.

Trots ovanstående invändningar är det intressant att se hur andra uppfattar Mumin. Det är som om Nationella Barnteatern i Kina tjusas av anarkin och ändå inte kan låta bli att domesticera bort den. Här finns en kluvenhet som det vore intressant att få veta mer om.

Fotnot: Inforutan är uppdaterad 29.11.2017

Barbro Enckell-Grimm

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08