Domedagsprofetians lockelse

Dammet hade knappt lagt sig efter att WTC-tvillingtornen kollapsat den 11 september 2001 innan en vild flora av konspirationsteorier växte fram. Bild: Doug Kanter/Lehtikuva-AFP

Attackerna i USA den 11 september 2001 blev startskottet för ett nytt tidevarv av konspirationsteorier, ett fenomen som löper som en röd tråd genom Donald Trumps vulgärnationalistiska högerpopulism, pandemiförnekelse och nyandliga vaccinkrigare.

Dammet hade knappt lagt sig efter att WTC-tvillingtornen kollapsat som korthus innan en vild flora av konspirationsteorier växte fram. Var 9/11 ett insiderjobb, gick regeringen under falsk flagg för att dölja någon sorts maskopi? Spekulationerna bottnade i ett minskat förtroende för staten, och lindrades inte ett dugg av att USA faktiskt startade ett orättfärdigt krig mot Irak under falska föresatser om massförstörelsevapen. Den sociala tilliten har aldrig riktigt återhämtat sig, och nu undermineras folkstyret, kunskapssamhället och rättsstaten inifrån.

Den nya eran av paranoia och desinformation fick fart av sociala medier som Facebook (2004) och Youtube (2005), injicerades med en kraftig dos steroider av politiker som Donald Trump, och har nått sin kokpunkt under coronapandemin. Trumps politiska karriär tog fart då han lät påskina att Barack Obama vore en smygmuslim född i Kenya, därmed diskvalificerad för presidentämbetet. Respekten för den amerikanska demokratin nådde ett ytterligare lågvattenmärke då Trump medvetet eldade på QAnon, en undergångssekt med antisemitiska förtecken, kryddad med påfund om att demokraterna vore satanistiska pedofilkannibaler. Slutligen hetsade Trump fram en stormning av Kapitolium, hellre än att erkänna sitt nederlag mot Joe Biden.

På såväl den yttersta höger- som vänsterkanten har avståndstagandet till etablissemanget grott i 20 år, med allt vad det innebär av växande motsättningar kring kultur och identitet, inom länder och mellan medborgare. En outsinlig källa av misstro mot det föreställda motlägret matar respektive bubbla. Den egna klanens förenklade världsbild påminner alltmer om religion.

Vi lever i en kaotisk värld. Ibland drabbas våra samhällen av spektakulära missöden. Dagligen tvingas vi navigera en infodemi, ett flöde av motstridiga budskap, uppseendeväckande påståenden och politisk oenighet. Det är svårt att acceptera att vi inte har alla svar på kriser som pandemin, men de flesta sitter lugnt i båten och accepterar slumpen som en del av tillvaron.

Andra förmår inte hantera sin oro eller vanmakt, blir uppslukade av anstormande, "alternativa" budskap eller faller i farstun för lös spekulation. Det råder ingen brist på demagoger som utpekar syndabockar: eliten, etablissemanget, makthavarna, experterna, forskarna och medierna – förmodat med en hemlig dagordning. Givna psykologiska drag gör individen speciellt sårbar för att falla pladask för idéer som är helt uppåt väggarna: en benägenhet att se mönster där de inte finns, och att bedöma motgångar som iscensatta, avsiktliga. Därmed får man en tydlig adress på rädslan: en dold makt som vill mig illa. Det skapar tröst, en illusorisk känsla av kontroll.

För mången har konspirationsteorier blivit en livsstil som erbjuder en psykologisk snuttefilt och virtuell gemenskapskänsla. Väckelsen eller inkörsporten varierar. På webben går det att kryssa omkring i ett myller av föreställda sammansvärjningar. Då man väl sugits in är det lätt att trilla ner i ytterligare kaninhål. Gestalten hos flera politiska figurer – Trump, Orbán, Bolsonaro, bygger på en mobilisering av offernarrativ och hämndfantasier. Många lockas av en tro på att ondskefulla, yttre krafter ruvar bakom ens personliga misslyckanden.

Konspirationsteorier och desinformation som laborerar med begrepp som "godhet" och "ondska" bidrar inte enbart till attentat, terrorism och skolskjutningar. Läget har blivit riktigt uselt då allmänheten under pandemins gång har matats med motstridiga budskap från myndigheter och beslutsfattare. Makthavarna har ett utgivaransvar, precis som massmedier och plattformar för sociala medier.

I och med pandemin ser självutnämnda profeter sina spådomar besannade, och pratar om ett "orkestrerat" virus, en "bluff" iscensatt för dunkla maktsyften. Via breda hashtags och sloganer som "rädda barnen" försöker surkarten göra sina hopkokta budskap allmängiltiga, skenbart harmlösa. I USA och Tyskland har smärre horder demonstrerat mot vacciner och strålning.

Idéerna må vara helt uppe i det blå, men skrattet fastnar i halsen. Föreställningarna är livsfarliga ur folkhälsoperspektiv, och kan lägga krokben för seriös pandemibekämpning. Så länge denna extremt smittsamma covidioti cirkulerar och muterar blir det oerhört svårt att nå flockimmunitet via 80 eller 90 procents vaccinationsgrad.

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning