Döden, stoikerna och nattvardsgästerna

Coronasmittan ställer oss inför vårt största kulturella tabu: vår totala förgänglighet. Bild: AFP-Lehtikuva / Ashraf Shazly

Vi behöver nya strategier för att hantera vår yttersta, evolutionära fasa: vår rädsla för döden.

Coronasmittan ruskar om samhällen och liv. En lång enkelsträng av RNA omsluten av proteiner skapar en lavin av känslotillstånd: förvirring, rädsla, ilska, sorg, frustration, rentav förtvivlan. Vi ställs inför det obegripliga: vår totala förgänglighet.

Religion, vår kulturella snuttefilt och moraliska kompass, hanterar detta genom evighetsbegreppet: ett löfte om mening, att vi kan kassera in vår godhet i eftervärlden. Tyvärr saboterades den strategin av upplysningen som obarmhärtigt flyttade fokus till nuet, det individuella förnuftet och det materiella. Ändå måste urskräcken hängas upp någonstans. Det krävs en annan strategi: total fixering vid specifika, kontrollerbara och konkreta ting som hälsa, sjukdom och kost. Via dessa ritualer tämjer vi vår fasa, dekonstruerar döden och distanserar oss – i stället för att konfrontera dödshotet.

Vi står inför allvarliga medicinska, etiska och politiska frågor. Chocktillståndet är ett faktum då vi lever i en sekulariserad, modern, uppkopplad och hypereffektiv värld med ett enda stort tabu: döden. Den har medikaliserats, teknologiserats och psykologiserats bort ur våra medvetanden.

I Ingmar Bergmans kanske mest blyertsgrå film Nattvardsgästerna (1963) kulminerar regissörens religiösa grubblerier. Huvudkaraktären, en dysterkvist till pastor som plågas av existentiella tvivel, yttrar den överspända repliken: "Kan du föreställa dig mina böner? Till en ekogud som gav välvilliga svar och betryggande välsignelser?"

Det är frestande att i denna karaktär vid namn Tomas (tvivlaren?) se Bergmans självporträtt. I en recension i Newsweek var rubriken talande: "Wake Up, Ingmar".

Coronakrisen ställer oss inför en variant av teodicéproblemet – ondskans problem. Varför finns det lidande? Teologer förklarar att lidande har en dubbel funktion i att pröva och stärka vår tro. Gammaltestamentligt domedagssinnade ser lidande som ett straff för våra synder. Realisten ser ett glas med vatten, punkt slut. Skeptikern tvivlar på om glaset innehåller något vatten alls. Nihilisten ser varken glas eller vatten – bara ödets nycker som spelar oss spratt.

På Jesu tid, långt före modern medicin, kunde en simpel infektion ta livet av en människa. Folk levde 20–30 år, friska vuxna i bästa fall upp till 50.

Friedrich Nietzsche, den livsbejakande pessimisten, menade att vi måste älska vårt öde. Vi kan inte styra vad som händer, men nog kontrollera hur vi reagerar. Denna stoiska tendens går något förenklat att sammanfatta i tanken "Allt som inte dödar härdar". Vi kan välja att omfamna livet med allt vad det innebär av förändring, tumult, lidande och njutning.

Precis detta stoiska tankesätt – som hade subtil påverkan på den senare kristendomen – var en populär filosofi under den grekisk-romerska antiken. Bland de välbevarade skriftliga verken återfinns i synnerhet den så kallade tredje vågen av stoiker. Dit hör Seneca den yngre, vars tragedier skapade idealet för drama som senare påverkade Shakespeare. Epiktetos förespråkade i sin tur självdisciplin, jämnmod och ansvar för våra egna handlingar – samt solidaritet. Enligt honom uppstår lidande då vi förgäves försöker kontrollera saker som vi inte kan påverka, eller när vi försummar ting som står i vår makt. Tankegodset kring jämnmod och acceptans populariserades i synnerhet av kejsaren Marcus Aurelius i verket Självbetraktelser.

Lyckas vi bevara rationalitetens principer mitt i coronasmittan? För somliga stoiker var överlevnad rentav en primitiv reflex, och somliga tänjde logiken till sin absoluta spets. Marcus Aurelius skrev: "Gläd dig åt allt som sker, om det så tycks dig aldrig så bittert¸ ty det leder ju till målet". Vågar vi följa hans råd och dagligen kontemplera över döden? "Lev icke som om du hade tusen år framför dig. Döden svävar över dig. Så länge du ännu lever, så länge du ännu kan – var god." Också virus är en del av den naturliga världen och fyller en funktion. Var inte rädd – för att tro, eller för att tvivla.

Påskägg

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning