Döden, år ut och år in

Antti Tanttus verk har ofta ett slags yin och yang-uppbyggnad: bilden skapas ur symbiosen av ljust och mörkt. (Hullun keinu / Den galnas gunga)Bild: Antti Tanttu

I Antti Tanttus konst återkommer döden och dess symboler år ut och år in. Slutet och livets skuggsidor dominerar i hans enhetliga konstnärskap, och stämningen är ofta stillsam och mörk. Tanttu stampar dock inte på stället utan arbetar framåt – eller kanske snarare inåt.

Antti Tanttu. Galleri Heino, Nylandsgatan 16-20. Till den 17.12

När man googlar konstnären Antti Tanttu är hans hemsida den första träffen. Intill länken till anttitanttu.fi dyker det dock upp en liten ruta i vilken det står Antti Tanttu, born 1884, died 1962. Detta är självklart en slump: det är information om en avliden person med samma namn, av någon algoritm automatiskt framplockad från en artikel på Wikipedia. Det känns ändå på något sätt kusligt och lustigt att konstnären Antti Tanttu, född 1963, ska ha ett sökresultat som så väl matchar tematiken och atmosfären i hans konst.

Få är de konstnärer som inte vid något skede berör döden. Likt kärleken är det ett oändligt ämne, oförståeligt och ofrånkomligt för alla människor. Ändå är det ett fruktansvärt svårt ämne, både vad gäller originalitet och effektivitet. Vissa konstnärer klarar dock av att klamra sig fast vid sådana svåra ämnen och mejsla ut egna världar ur dem. Till dem hör Antti Tanttu.

I Tanttus konst återkommer döden och dess symboler år ut och år in. Slutet och livets skuggsidor dominerar i hans enhetliga konstnärskap, och stämningen är ofta stillsam och mörk. Tanttu stampar dock inte på stället utan arbetar framåt – eller kanske snarare inåt. Säkert navigerar han förbi fallgropar och undviker det banala utan att för den skull vara pretentiös eller alienerande.

Tanttus utställning på galleri Heino erbjuder en fascinerande blandning av mörker och ljus, av tyngd och lätthet, av abstrakt och figurativt. Hans verk har ofta ett slags yin och yang-uppbyggnad: bilden skapas ur symbiosen av ljust och mörkt. Motiven är ofta tryckta i djupt svart på ytan av verken, ovanpå en ljusare bakgrund. Slutresultatet är försiktigt texturerat och trämönstrat, stiligt och karakteristiskt.

Av de utställda 17 verken är ett en animation strax under 7 minuter. Till den har Nathan Riki Thomson bidragit med musik som ger filmen tunga svarta vingar på vilka den svävar i galleriutrymmet. Verkets namn, Qualia, refererar till ett filosofiskt begrepp för det subjektiva i människans erfarenheter. Hur beskriva en medveten upplevelse? Ur korta scener och rörliga bilder skapas en tät atmosfär som inte lätt går att penetrera. Tankarna går till polska Piotr Dumałas animationer och även till David Lynchs tidiga kortfilmer. Det är mogen animationskonst, gåtfullt men samtidigt skönt att vila ögonen på.

Bland det bästa med Tanttus utställning är det att han inte ger enkla svar och inte undervärderar sin publik. Inget hymlande: när han avbildar en dödskalle får den namnet Yorick (som skallen i Hamlet), när han avbildar ångest och förvirring gör han det med mycket svärta och tomma ögon. Symboliken är såväl rättfram som enigmatisk. Verken bär spår av inspiration från viktoriansk freak show, men det är destillerad sådan: egen och inåtvänd snarare än effektsökande och exploaterande.

Helen Korpak Konstkritiker