Död och sorg

Ödet ville att Finland, särskilt Svenskfinland, just den morgon jag skulle börja skriva om död och sorg drabbades av plankorsningsolyckan i Skogby, Raseborg.

Jag har länge tänkt att jag ska skriva en kolumn om hur vi handskas med död, sjukdomar och sorg. Min tanke har varit att anknyta till hur särskilt Facebook, som är det största sociala mediet med miljarder användare, har förändrat vårt sätt att handskas med de här svåra och tunga frågorna.

Ödet ville att Finland, särskilt Svenskfinland, just den morgon jag skulle börja skriva om det här ämnet drabbades av plankorsningsolyckan i Skogby, Raseborg. Fyra människor har dött och elva har skadats. Slumpmässigt kastar den här olyckan ut döds- och olycksbesked i hela Svenskfinland. Vilken familj, släkt och vänkrets som helst kunde ha drabbats.

Sjukdomar, olyckor, sorg och död är en del av livet. En tung och ledsam del som vi i det långa loppet inte kan undvika. När en olycka som den i Skogby sker blir det ofattbart men samtidigt skrämmande konkret på ett brutalt sätt.

I dagens värld där allvarligt sjuka människor vårdas på sjukhus, och ofta också dör på sjukhus, har döden blivit en mer avlägsen del av livet än i den värld där människor levde i storfamiljer och omgivna av husdjur.

Döden och också sjukdomar är ganska distanserade för dem som inte drabbas direkt eller indirekt. Jag har mött människor som inte riktigt kan ta till sig att det finns sjukdomar som inte kan botas. Vår tro på vad medicinen, läkarna och sjukskötarna kan åstadkomma är stor. Den är berättigad såtillvida att väldigt många sjukdomar botas. Också i de fall man inte mera kan bli frisk så kan man ofta leva länge med sin sjukdom.

Men i och med Facebook har distansen till döden och sjukdomar minskat. Det är inte så ovanligt att människor är öppna med att de har fått en allvarlig sjukdom och använder Facebook som ett forum. Det händer också rätt ofta att de anhöriga skriver ut på den bortgångnas sida att hen har dött, om vad som hände och hur den sista tiden var.

Tack vare Facebook konfronteras vi alltså med de här svåra och tunga frågorna. Alla har sitt eget sätt att tackla sorg och chock. Hur man själv reagerar inför ett sjukdomsbesked eller ett olycksbud kan man inte veta förrän det har skett. Jag vet i det här skedet av mitt liv att jag ofta reagerar med ett underligt lugn. Det innebär inte att jag på riktigt skulle vara lugn, inte heller att jag är oberörd även om det kanske verkar så.

För oss alla är det viktigt att sörja, på ett sätt som passar oss. Jag hoppas och tror att dödens och sorgens synlighet på sociala medier och forum hjälper oss att göra det.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning