Djävulen sitter i kolet och stålet

Kina producerar mer än hälften av världens stål, men tyr sig främst till traditionella, fossila masugnar. Bild: Lehtikuva-AFP

Diffusa hållbarhetsvisioner och dyra power point-presentationer, framställda av konsultbataljoner, utgör inte längre bara dunkel vd-jargong. Passerar Sverige Finland i det gröna stålracet, och vem ägnar en tanke åt att elen inte bildas i stickkontakten?

Stålindustrin är en av världens största klimatbovar, till syndförteckningen hör cirka 8–9 procent av de globala koldioxidutsläppen. Här i Norden siktar man däremot på superhjältestatus. Svenska stålbolag går i spetsen för att vända upp och ned på världsmarknaden och skapa en grönare miljardindustri, medan Finland halvsnopet tittar på.

Stålproduktion är klimatstörande: sektorn står för cirka 22 procent av Europas industriutsläpp. Det motsvarar samtliga flygplan som på ett år lämnar EU. Produktionen av ett ton traditionell stål via masugn skapar närmare 2 ton koldioxid. Det går inte att subventionera sig ur dessa klimatsynder. Man måste tänka om processerna från grunden, rentav avstå från en tusenårig tradition vid namn masugn.

Stålbolaget SSAB är Sveriges enskilt största klimatbov, och står för 14 procent av landets utsläpp. Just därför startade man det delvis statsstödda projektet Hybrit i samarbete med gruvbolaget LKAB och energijätten Vattenfall. Målet är att göra hela processen från gruva till färdigt stål så klimatskonsam som möjligt, i en process där vätgas ersätter masugnar, kol och koks. I augusti visade man upp den första leveransen fossilfritt stål.

SSAB siktar på kommersiell produktion kring 2026, och på en total transformation fram till 2045 – med två betydande krux. Det gröna stålet kostar i nuläget 20–30 procent mer än traditionellt stål. Därtill slukar processen hisnande mängder el. År 2045 kan SSAB och LKAB tillsammans förtära fler elektroner än vad hela den svenska industrin gör i dag.

SSAB äger även stålfabriken i finländska Brahestad (efter förvärvet av Rautaruukki 2014), som står för 7 procent av Finlands årliga utsläpp och – precis som i Sverige – utgör en öm punkt i regeringens klimatsamvete. Just därför skärpte den finländska regeringen nyss sitt grepp om Solidiums aktieinnehav i SSAB, och plockade in det i direkt statlig ägo. Alla länder har bråttom att elektrifiera industrin och transporterna. Också Finland vill med på resan, hellre än läsa om grannens framgångar i tidningarna. Nu sneglar finländarna smått avundsjukt på SSAB i Sverige, där man ligger i spetsen. Bolaget har därtill fått en konkurrent i det nystartade H2 Green Steel, som planerar att starta fossilfri stålproduktion i Boden år 2024, riktad mot premiumkunder.

Bakom de vidlyftiga, politiska klimatambitionerna sitter djävulen samtidigt och myser i detaljerna, likt en gnista i masugnen. Motorn inom all klimatomställning är nämligen en massiv satsning på elproduktion – parat med en strävan att trycka undan alla fossila element ur industriprocesser och transport.

Genomskådar man all pompa och ståt inser man att de kolfria stålprojekten tills vidare handlar om dyra premiumprodukter. Dessutom är SSAB:s nuvarande demonstration lite fusk – stålet smälts nämligen av en extern partner. Men framför allt förskjuter stålindustrin problemen till elmarknaden, där effektbrist, flaskhalsar i överföringen och dyra elpriser redan nu är överhängande problem. Vidden av utmaningarna växer – och varken politiker, industri eller slutkunder kan göra som strutsen.

Klimatfrågan står och faller med elförsörjningen. För att det ska vara vettigt att använda vätgas måste den produceras med billig, fossilfri el. Vidare handlar det inte enbart om att tillföra ny elproduktion: därtill behöver region- och stamnäten förstärkas i historiskt snabbt takt. Håller den stela regleringen jämna steg med industrins behov av att avancera i ilfart?

Skeptiker avfärdar finanssektorns omorientering i "grön" riktning som ett pr-sockerpiller – en förförisk fantasi. Vi får hoppas att stålindustrin faktiskt lyckas lösa denna målkonflikt, där kortsiktigt, bolagsspecifikt vinstintresse står och väger mot mer abstrakt, långsiktigt samhällsintresse. Inom EU, Storbritannien och Nordamerika tillverkas blott 13 procent av världens stål. Under tiden fortsätter Kina, där mer än hälften av allt stål tillverkas, att ty sig till traditionella, relativt nybyggda masugnar – som lär förbli i drift i flera årtionden än. I Kina siktar man på kolneutralitet fram till 2060 – årtionden efter väst. Under tiden glöder de fossila masugnarna djävulskt.

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning