Disparat duo förenas på vägen

Färdkamater. Heikki Nousiainen och Noah Kin i Samuli Valkamas Udda vänner (Saattokeikka).Bild: Solar Films

I Samuli Valkamas tredje spelfilm Udda vänner (Saattokeikka) kan man inte helt undvika kopplingar till Aki Kaurismäkis färska Ljus i natten. Den går ändå i en annan stilart även om den lågmälda humorn inte heller varit främmande för Kaurismäki.

Dramakomedi

Udda vänner

Regi: Samuli Valkama. Manus: Khadar Ahmed, Samuli Valkama. Foto: Anssi Leino. Musik: Pessi Levanto. I rollerna: Heikki Nousiainen, Noah Kin, Mikko Nousiainen, Saga Sarkola, Ilkka Forss.

Manuset skrev regissören tillsammans med Khadar Ahmed som har somalisk bakgrund. Men trots den invandrartematik som tangeras är filmens unge huvudperson Kamal (Noah Kin) född i Finland och egentligen helt integrerad. Filmen betonar det normala och gör Kamal till vilken finsk yngling som helst. Han bor i Mellungsby tillsammans med modern och sin styvfar. Hans förhållande till den hygglige styvfadern är inte helt friktionsfritt. Det går ingen större nöd på honom men hans håg står till Kenya och Nairobi där den verkliga fadern verkar. Han delar ut gratistidningar i hopp om att kunna skramla ihop till en flygbiljett.

I grannskapet verkar också Heikki Nousiainens gamle grinvarg Veikko som inte heller kan sägas gå fri från rasistiska attityder. Deras vägar möts och när Veikko efter en hjärtattack rymt från sjukhuset erbjuder han Kamal en rätt så ansenlig summa pengar för att bli skjutsad till sommarstället på landet.

Så inleds deras odyssé genom ett sommarfagert Finland, en resa med smärre malörer och uppehåll. Det är naturligtvis också en berättelse om en ung man som söker sin plats i världen och en gamling som vet att slutet är nära.

Den dramatiskt laddade episoden utspelar sig då Veikko, påhejad av Kamal, bevistar sin son Mikas (Mikko Nousiainen) bröllop. Men den utvalde är en man, ett gammalt trauma som Veikko aldrig riktigt kommit över. Under resan blir Kamal också smått amoröst involverad i Saga Sarkolas Noora.

Dialogen är vardaglig och ofta burdus. De två färdkamraterna ryker ständigt ihop även om konfrontationerna i första hand är ett uttryck för deras temperament. Veikko och Kamal är på många sätt samma andas barn.

Försoningens timme nalkas men under resan kunde filmen ha idkat växelbruk och även satsat på en mer reflekterande och lite djupare dialog som fått spegla de två resenärernas verklighet och drömmar.

Hans Sundström Reporter, filmkritiker