Diskutera hellre den goda döden än dödshjälp

Bild: Wilfred Hildonen

Finns det en god död, som inte innebär aktiv dödshjälp, och kan vi erbjuda en döende människa detta? Är orsaken till att vi aktivt vill försnabba döendet vår egen stora rädsla inför döden?

Debatten går het i olika medier när det gäller spörsmålet om en legalisering av eutanasi, som 24 riksdagsledamöter har undertecknat, vilket är bra eftersom frågan är väldigt stor och komplicerad både etiskt, moraliskt, medicinskt och medmänskligt sett.

Som SFP-politiker i Helsingfors och medlem av partifullmäktige, som ergoterapeut inom psykiatrin och som mamma, som för tio år sedan miste min man i en obotlig sjukdom, väcker en legalisering många frågor. Olof Öström och Robert Paul har i sina insändare (HBL 30.10) undrat om eutanasi är något SFP driver på. Faktum är att det finns åsikter både för och emot. Frågan har debatterats på partidagen, men SU:s lagmotion har inte gått igenom.

Själv har jag motsatt mig en legalisering för det finns otaliga problematiska frågor kring eutanasi som jag inte vet om någon av oss har svar på. Självklara och enkla svar finns det däremot inte. På den nuvarande lösa grunden borde man inte stifta en lag som ger rätten att aktivt ända en människas liv.

Ett förenklat argument är att vi alla skall ha rätt till att sluta våra liv om vi så önskar och därför borde de patienter, som inte fysiskt klarar av det själva, få hjälp med detta, såklart med vissa strikta kriterier. Frågan är när blir det förståeligt och godkänt att en människa vill ta sitt liv. Är det alltid det, också i alla de självmordsfall och självmordsförsök som sker årligen i vårt land? Eller är det bara vissa förunnat, de som antas ha döden på kommande ändå? Hur skall jag förhålla mig till mitt jobb där jag försöker hjälpa ungdomar att inte sjunka ner i ett så stort lidande att de aktivt försöker ända sitt liv? Med vetskapen att jag till syvende och sist aldrig med säkerhet kan förhindra ett självmord och med insikten att alla individer i sista hand har eget ansvar för sina beslut och handlingar. När skall jag anse att det nog är bättre att ett liv ändas på grund av stort lidande? När min medmänniska ber om det?

Då kommer vi till frågan om lidandet. När är ett lidande outhärdligt och när är det hanterligt? När skall vi ge upp hoppet om att ett oerhört lidande inte kan lindras? Kan det vara vi kring den svårt lidande som inte står ut med att se detta lidande för att vi känner oss hjälplösa? Är ett liv med lidande, smärta och nöd inte ett liv värt att leva?

Varför har vi i vårt välfärdsland med låg sjukdoms- och dödsrisk samt små socioekonomiska svårigheter internationellt sett hög självmordsstatistik när det ändå finns ett mycket större fysiskt, psykiskt och socialt lidande i stora delar av världen, men inte samma önskan om att ta sitt liv?

Men den mest svårgripbara frågan är döden. Vad är den, hur och när kommer den, kan den vara god och hurdan är den då? Finns det en god död, som inte innebär aktiv dödshjälp, och kan vi erbjuda en döende människa detta? Är orsaken till att vi aktivt vill försnabba döendet vår egen stora rädsla inför döden? En god död är nödvändigtvis inte en frånvaro av lidande, inte ens ett stundvis svårt lidande, men i den ingår en aktiv insats att minska och lindra lidandet på många olika sätt. Och när vi inte mera kan göra det på medicinsk väg kan vi ändå finnas till, ge mänsklig närhet, omvårdnad, trygghet, kärlek, gemenskap samt dela på lidandet, våga leva med, bära på och stå ut med det. För det finns så mycket mer än lidande i slutskedet av en människas liv.

Döendet är oftast en process som tar sin tid, som förbereder oss för att avstå och för det slutliga avskedet från livet och från varandra, och som också den döende behöver, hur oerhört smärtsamt det än kan vara. Det är denna goda död vi borde debattera och satsa mycket mera på, både inom vården och bland beslutsfattarna eftersom största delen av de döende skulle välja den vägen i stället för eutanasi, men som många gånger uteblir på grund av resursbrist. Detta är medmänsklighet och kärlek till den nästa.

Ira Grandén ergoterapeut, Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning