Dirigenten som pianist

Aktad gäst. Daniel Barenboim uppträdde på Musikhuset i söndags. Bild: MAURIZIO GAMBARINI

Tekniken fungerar kanske inte prickfritt, men som uttolkare är Daniel Barenboim definitivt värd att höras.

PIANORECITAL

Daniel Barenboim

Beethoven, Schubert, Chopin, Liszt. Musikhuset 17.4.

En av mina mest minnesvärda konsertupplevelser var när jag för åtta år sedan hörde Daniel Barenboim spela samtliga Beethovens sonater live – det vill säga 32 sonater under åtta konserter inom två veckor. Då som nu fick jag intrycket av att Barenboim kanske inte är den tekniskt mest fulländade pianisten som jag hört – det finns studenter och tävlingsvinnare som spelar snabbare och mera prickfritt – men som uttolkare är han ständigt intressant!

Barenboim är också en arbetshäst, som kväll efter kväll kan uppträda med olika program, än som dirigent, än som pianist. Medan han i Paris, Berlin och Wien som bäst ger duorecitaler tillsammans med Martha Argerich uppträder han samtidigt med solorecitaler till exempel i Stockholm, Helsingfors och Amsterdam.

Repertoaren då? Inga ovanliga tonsättarnamn stod på programmet i Helsingfors, men å andra sidan hördes inte heller de mest sönderspelade styckena av favorittonsättarna och till exempel hördes inledningsvis en fin och distinkt tolkning av Beethovens 32 variationer på eget tema WoO 80 i c-moll.

I Schuberts sena c-mollsonat D-958 visade Barenboim på stor förståelse för musikens uppbyggnad, för alla de små guldkorn och små motiv som Schubert varierar och utvecklar. Det handlar om konsten att få alla korta fraser och melodistumpar att hänga ihop och kommunicera sinsemellan, att framställa karaktärer, att å ena sidan veta när man får karikera och överdriva – till exempel med galopperande, agiterande rytmer – och andra sidan veta när man bara skall spela så sockersött och ljuvligt som möjligt.

Det var inget större fel på Chopins g-mollballad heller, men kanske blev det allra tydligast här att tekniken inte helt och fullt höll måttet. Tolkningarna av de båda Lisztstyckena, Funérailles och första Mefistovalsen, var högst engagerade, och speciellt det senare spelades rytmiskt och karikerat, kanske inte klangligt briljant men gäckande.

Största behållningen hade undertecknad av encorenumren signerade Chopin, först a-mollvalsen op. 34 nr 2, sedan ciss-molletyden op. 10 nr 4.

Till Helsingfors kom Barenboim med sin specialtillverkade flygel byggd av den belgiska instrumentbyggaren Chris Maene av delar från Steinways fabrik. Trots att det är ett modernt instrument har man låtit sig inspireras bland annat av de flyglar som Franz Liszt spelade på under 1800-talet, flyglar där strängarna är placerade rakt i stället för diagonalt såsom numera är brukligt. Åtminstone för undertecknad tog det en stund innan örat vande sig vid klangen: precis som i fallet med flera andra 1800-talsflyglar låter instrumentet mattare i diskantregistret men också mera transparent i basregistret jämfört med övriga moderna flyglar.

Helsingforsrecitalen hörde till dessa konserter som marknadsfördes en aning okonventionellt för att inte säga underligt. Inte ett ord sades om repertoaren när konserten offentliggjordes och inte ett ord stod att läsa om verken i det programblad som fanns placerat på varje bänk. Salen var dock fylld till 99 procent och publiken var synnerligen entusiastisk, och förvånansvärt många unga ansikten skönjdes i salen. Precis som någon påpekade liknade hela tillställningen en stor idrottsfest. Själv föredrar jag kanske Barenboim som dirigent snarare än pianist, men recitalen lämnade tveklöst en hel del att smälta.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39