Dinosauriernas parti?

Bild: Roni Rekomaa

Varken äldre eller färsk forskning har kunnat visa att en partiordförande har den avgörande betydelse för valresultat och opinionssiffror som man gärna tillskriver ledaren. Men partier under press har svårt att bevara rationaliteten.

Har man a) redan förlorat ett val, b) dåliga opinionssiffror, och c) ett arv i form av ett icke-enat parti får man som partiledare finna sig i att det spekuleras bakom ens rygg.

SDP-ordföranden Antti Rinne är en abc-ordförande enligt mönstret ovan.

Hans parti gjorde ett historiskt dåligt val 2015 (16,5 procent), de senaste opinionssiffrorna stannade på blygsamma 18,7 procent, och hans osmidiga sätt att hantera företrädaren Jutta Urpilainen bidrog inte till ett enande.

Som retoriker hör han inte till de inspirerande. Riksdagsvalet trodde han sig klara av med att upprepa att Finlands framtid hänger på en "exportledd tillväxt".

Som substanspolitiker har han inte lyckats skaka av sig nejsägarprägeln.

SDP är därtill inte längre den främsta ingenjören i samhällsbygget.

Alla partier är förvisso mera än sin partiordförande. Men Antti Rinne har inte lyckats mobilisera SDP:s inre kraftfält. Alternativt: Han har inte lyckats skapa det.

För den som kan finländsk välfärdshistoria är det förvirrande och intressant att se hur tiden och samhällsbyggaren SDP går i otakt.

Tiden har monterat ned stora delar av den stolthet som gick i arv med det industriella yrket. SDP:s kärnväljare har bytt skepnad, men partiet har inte sett det ske. Alternativt: Man har sett det men vet inte hur man ska möta det.

Givet regeringen Sipiläs första år borde SDP surfa på höga opinionsvågor. Varför gör man inte det?

Det egna partiorganet Demokraatti besvarade inte frågan, men kallade den 21 juli på ledarplats Erkki Tuomioja, Eero Heinäluoma och Lauri Ihalainen för dinosaurier.

Det är en iögonenfallande kommentar på en ledararena som traditionellt inte blandar sig i partiets personfrågor.

Mest i skottgluggen: Heinäluoma, som på eget initiativ steg av ordförandestolen 2008, men som inte ville avstå från makten.

Han fällde Urpilainen, han lyfte Rinne, han stöttar påläggskalven Antti Lindtman.

Det verkar numera vara frågan om när Lindtman blir ordförande, inte om han blir det.

Iltalehti och Helsingin Sanomat har i sommar gått i spetsen för operation störta Rinne.

Först, i juni, lät Iltalehti visa hur minimalt stödet är för Rinne bland de egna. HS tog sedan vid med ett antal reportage och kolumner (av egna journalister) som vädrar villebråd och jakt enligt ett Stubb/Orpo-mönster.

Det är inget fel i den mediala insatsen i sig och utan hjälp av SDP-politiker hade den inte varit möjlig.

När därtill opinionsmätningarna visar en starkt sjunkande trend är processen tryggad. Rinne tvingas i en defensiv position.

Men var finns den kraft i partiet som ser att Antti Lindtmans politikertyp bär dinosauriedrag redan innan den nått den högsta positionen?

Lindtman är socialiserad in i nejsägartraditionen. Han har besserwisserframtoning och tenderar i dagspolitiken se framtiden i den trygga backspegeln. Han tilltalar de redan troende, men inspirerar inte tvivlarna eftersom han inte verkar tvivla själv.

Varför är till exempel De grönas Ville Niinistö populär också i kretsar som inte röstar grönt? För att han söker medan han talar, för att han inte är förutsägbar, för att han ser förändringens komplexitet och låter den leda honom i sökandet.

Kortare uttryckt: För att han inte har de invanda svar som i dag tillfredsställer en krympande – och rörligare – skara.

Som sagt: Sambandet mellan populära partiordförande och valframgångar är inte givet.

Men det är med politiken som med fotbollen. Vid problem byter man ut tränaren, inte laget.

Och så hoppas man att själva bytet ska väcka laget.

När Heinäluoma & Co bytte Urpilainen mot Rinne kände man sig trygg eftersom man i Rinne såg sig själv.

Det var inte meningen att SDP skulle spela ett annat spel.

Parallellen mellan politik och idrott har dock en brist: I politiken har publiken makt att påskynda byten.

Arenan är opinionsmätningarna. De av politiker oftast hatade, av forskare kritiserade, av medier odlade moderna surrogaten för gladiatorspel.

Det är folket som gör tummen ned eller upp. Men det är medierna som regisserar och i regin är tajmningen som bekant av stor betydelse.

Sommarstormen kring Rinnes person tryggar åtminstone att han kommer taggad till riksdagsgruppens sommarmöte i augusti.

SDP drivs möjligen till ett ordförandebyte på partikongressen i februari. (Men det behövs inte mer än stigande opinionssiffror för att det ska se mindre säkert ut.)

Urpilainen levererade inte enligt förväntningarna.

Rinne gör det tydligen inte.

Någon borde ställa frågan om förväntningarna är realistiska. Är det möjligt för SDP att bli ett 25-procentsparti?

Eller är tanken att SDP en dag ska vara den som misslyckas minst och den vägen återerövrar statsministerposten?

Denna minimalismens politik inskränker sig till ordförandebyten tills målet är nått.

Den ställer aldrig frågan vad partiet ska göra med makten den dag den eventuellt konkretiseras i form av positionen som riksdagens största parti.

Det var inte nejsägandet som skapade den finländska välfärden.

De som då sade nej har för övrigt makten i dag, men SDP kan inte förlita sig på att pendelrörelsen upprepar sig.

Man måste lämna nejsägandets retorik men det gör man sannolikt inte med Heinäluomas förlängning i form av Lindtman.

Om Lindtman ersätter Rinne redan i februari signalerar SDP att partiets budskap är kurant och att man bara behöver någon som artikulerar det mindre sluddrande.

Det är en försiktighet som snabbt driver fram nästa ordförandebyte.

Så länge dinosaurier i bakgrunden rycker i fel trådar.

Torbjörn Kevin

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00