Digitala språng och digital misstro

Vore jag bankdirektör skulle jag ändå se noga på hur man kan få bankens digitala tjänster att framstå som mera lättillgängliga och lockande.

Det talas mycket om digitala språng och digitala klyftor nu: att allt flera tjänster och funktioner har flyttat ut på nätet är en utveckling som en del jublar över, medan många andra klagar högljutt.

Det digitala språnget är regeringens spetsprojekt för att både effektivera servicen och spara pengar. Det låter ju bra, men faktum är att vi medborgare inte alla har förmåga att hoppa lika långt. Många upplever sig stå utanför och får allt större problem i vardagen, för att de inte har kunnat digitalisera sig i samma takt som banken eller FPA eller Skatteverket. Skrämmande många har blivit stående på fel sida om den digitala klyftan: enligt en artikel på Yles webbplats nyligen är 250 000 unga vuxna marginaliserade eller har språkproblem, 250 000 finländare har nedsatt funktionsförmåga på grund av någon fysisk skada och en halv miljon personer över 65 använder sig inte alls av internet (den senare siffran låter väldigt hög med tanke på att det i Sverige med nästan dubbelt så stor befolkning också lär finnas en halv miljon äldre som inte använder internet).

Siffrorna kommer från Finansministeriets så kallade Auta-projekt, där man har kartlagt vilka det är som behöver hjälp och sedan satt ihop en handlingsmodell för att erbjuda flexibla stödformer åt dem som inte själva kan använda digitala tjänster. Centralförbundet för de gamlas väl har på sin webbplats en webbapplikation, "Opastuspaikkakartta" som visar var man kan få digitalt stöd (den finns bara på finska, men i listan över dem som erbjuder stöd finns också bland annat svenska pensionärsföreningar). Arbetarinstitut, medborgarinstitut och många föreningar har sedan länge haft kurser för att lotsa in människor i den digitala världen.

Dessutom har vi ett ganska nytt EU-direktiv som ska införas senast i september. Enligt det ska alla digitala tjänster inom den offentliga sektorn göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar. Att den digitala tillgängligheten ökar är något som gagnar alla.

Nu gäller EU-direktivet bara offentliga tjänster, inte privata, men man får hoppas att privata aktörer tittar noga på offentligas tillgänglighetssträvanden. Det hörs nämligen ett ständigt missnöjesmummel kring bankers och företags sätt att hantera sina kunder. Många upplever deras digitalisering som obegriplig, ogreppbar och omänsklig. Den tid då man som kund kunde släntra in på banken för att stå och småprata med bankfröken en stund är ohjälpligen förbi, men vore jag bankdirektör skulle jag ändå se noga på hur man kan få bankens digitala tjänster att framstå som mera lättillgängliga och lockande.

Det går säkert att hjälpa många av dem som vill men inte kan. Frågan är sen vad man ska göra med den ganska förbisedda gruppen av människor som kan, men inte vill – de många som nog kunde ha resurser och förmåga att sköta sina ärenden digitalt, men som på grund av någon trotsåldersmässig tjurighet bara vägrar? Vem hjälper de teknikkritiska, och hur?

Theresa Norrmén ordbrukare som översätter och skriver

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning